Den fjortonde och näst sista boken om Ruth och gänget köade jag för rätt länge på biblioteket innan den damp ner. I precis rätt ögonblick dessutom när jag behövde lite bekant tröst och jag slukade den på två dagar.

Boken utspelar sig under pandemin och inledningsvis kände jag lite ”åh nej” över det precis som jag gör med tv-serier som handlar om pandemin. Man är liksom klar med den och vill inte gärna återvända dit. Men så snart jag började läsa så glömde jag bort min skepsis. Pandemin gör att Ruth måste undervisa Kate hemma och samtidigt ha föreläsningar på zoom med sina egna studenter. De kör lite morgonyoga med Cathbad via nätet och så får de en ny trevlig granne som faktiskt är helt overkligt trevlig och Ruth trivs så bra i hennes sällskap. Nelson dyker upp i stugan på saltängarna då han vill ha hjälp med några mystiska självmord och kanske lite sällskap också eftersom Michelle är i deras hemstad. Sen händer det såklart grejer som involverar försvinnanden, covidpositiva personer, oklara relationer och skummisar.

Det vill säga ännu en helt perfekt Ruthbok. Hur ska jag klara mig utan den här mysiga serien i framtiden kan man undra? Samtidigt som jag nog inte vill att det ska bli en Sagan om isfolket-långkörare. Eller, i och för sig har jag inte läst de böckerna så det kanske jag visst vill? Men det är gemytligt, det är anglofilt, det är tjuriga katter, opretentiös matlagning, ljuvliga saltängar och historiska miljöer. Sen får alla tycka vad de vill om Ruth & Nelson, jag gillar dem ihop men är tveksam till om de skulle orka med varandra på heltid? Kanske får jag svaret på det i den allra sista boken som är ute nu i Storbritannien och troligen kommer i höst/vinter hit till Sverige?

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 25 mars 2023
Mitt betyg: 4/5