För elva år sedan läste jag Himmel och helvete av Jón Kalman Stefánsson och blev kär. Så kär att jag två år senare köpte allt som fanns utgivet av honom då. Men tydligen inte mer kär än att det sedan dröjde till i år innan jag började beta av böckerna. Jag skaffade hela trilogin om Pojken men vet inte om jag behöver läsa om första delen igen så medan jag funderar på det läste jag Sommarljus, och sen kommer natten. En något märklig men ack så fascinerande berättelse om en liten by på Islands västkust.

Tydligen så älskar jag berättelser som inte har en människa i centrum, så som Där rinner en älv genom Saivomuotka by där byn och älven är huvudpersonen, eller Körsbärslandet där huset är så viktigt. Och i den här boken är det verkligen byn som är huvudpersonen och så får vi små inblickar i dess invånares liv.

Vi möter astronomen som börjar drömma på latin, får en uppenbarelse och lägger alla sina pengar och mer därtill på dyra förstaupplagor av Galilei och andra gamla döda vetenskapsmän. David och Kjartan som tycker sig ha spöken på lagret och Elisabeth som öppnar en restaurang i den lilla byn där han som ska kontrollera hennes finanser blir alkoholiserad och allt går utför. Det finns otrohet, lust, ond bråd död, galenskap och ensamhet.

Det här är ingen skröna och ingen fånig Hundraåringen men det ÄR både tokigt och roligt emellanåt. Så roligt att jag fnissar på tunnelbanan. Det är också sorgset, vackert, förunderligt och alldeles, alldeles underbart som det heter. Det är dessutom svårbeskrivet, precis som jag inser att jag tyckte när jag försökte recensera Himmel och helvete. Jón Kalman Stefánsson skriver liksom inte romaner som kan säljas med med en hiss-pitch men han skriver helt förbenat fantastiskt och jag ser fram emot att läsa mer från denne begåvade författare!

Förlag: Weyler
Utläst: 30 augusti 2023
Mitt betyg: 4/5