I den sista delkursen skulle vi läsa ett utdrag av Bön för Tjernobyl och jag kände direkt att jag ville läsa hela boken men det fick vänta tills efter tentan.

Boken innehåller vittnesmål från överlevanden från Tjernobylolyckan 1986, såklart har Aleksijevitj redigerat en del men förhoppningsvis inte allt för mycket. Boken är indelad i tre delar och jag ser nu att varje del har ett namn men jag reflekterade inte över teman när jag läste, delarna heter De dödas jord, Skapelsens krona och Entusiasm över sorgen. Det är totalt 400 sidor och bitvis väldigt tung läsning. Boken är inte skriven 1986 utan 20 år efteråt då författaren reste runt i området under tre år och genomförde sina intervjuer så det är folks minnen som återberättar allting.

Det är nästintill ofattbart att förstå hur de sovjetiska myndigheterna hanterade olyckan och dess eftermäle. Om de hade agerat korrekt från början istället för att försöka tysta ner allt hade förhoppningsvis fler människor klarat sig bättre. Man förstår däremot väl att den sovjetiska staten lyckades bra med att jobba upp en pliktkänsla och en nationell stolthet hos folk och det var många som såg det som en ära att vara med och sanera och dessutom blev de utlovade fördelar, som en bra lägenhet etc. om de var med.

Det är nästan lika svårt att förstå att många människor inte ville lämna sina hem och det får en onekligen att fundera över hur man själv skulle gjort. Det är gång på sorgligt att läsa om äkta makar och barn som dör av strålskadorna. Eftersom strålningen inte syns i naturen så förstår inte folk hur farligt det faktiskt är att vistas där. Även om du inte orkar läsa hela boken så borde alla läsa ett par utdrag ur den, det tillhör den moderna världens allmänbildning. Fungerande kärnkraft är kanske ett bra energialternativ men när det smäller så är det fruktansvärt.

Förlag: Ersatz (2013, org.2005)
Översättning: Hans Björkegren
Utläst: 25 februari 2025
Mitt betyg: 4/5