A Mercy

Den allra första skönlitterära boken jag läste i vårens kurs var A Mercy. Det är faktiskt den första boken jag läser av Morrison men troligen inte den sista.

Boken utspelar sig under slutet av 1600-talet i USA där den holländske mannen Jacob Vaark egentligen ogillar slavhandel men han accepterar ändå flickan Florens som en delbetalning av en skuld. Florens mamma ber honom att ta flickan och känslan av att bli avvisad av sin egen mor är något som tynger Florens under livet. Florens får det trots allt relativt bra hos Jacob och hans fru Rebekka där också tjänarna Lina och Sorrow bor. Lina är en native american och Sorrow dotter till en kapten och en slav på ett förlist slavhandelsskepp. Ett par år längre fram blir Florens kär i en man som hjälper Jacob med arbete, han är svart men fri och när Rebekka senare blir sjuk sänder hon iväg Florens för att hämta honom. En ganska farlig resa för en ung, ensam svart kvinna och som inte slutar som Florens vill.

Handlingen är på sätt och vis sekundär i den här boken, och dessutom lite snårig att förklara, men det du får är en bok som diskuterar rasism och kvinnors förutsättningar ända tillbaka till kolonialismens (och rasismens) begynnelse. Du lär känna en rad människor med olika svåra bakgrundsöden och stundtals hårda liv. Det handlar om relationen mellan kvinnor och män, föräldrar och barn och om längtan efter kärlek, tillhörighet och även rikedom.

Boken är skriven ur olika perspektiv, d.vs. ibland är det Florens i första person som skriver och då är stilen lite mer naiv och korthuggen, och ibland är det i tredje person. Inledningsvis gjorde detta att jag hade lite svårt att hänga med i boken men när jag kom in i den så gick det bättre men den är inte helt enkel. Jag förstår att min lärare valde den här boken då det finns mycket att diskutera kring både form och innehåll och jag tänker att den även skulle göra sig bra som en bokcirkelbok. Boken gör mig nyfiken på att fortsätta utforska Morrisons författarskap och jag tror att det finns många pärlor där som väntar på mig.

Förlag: Random House
Utläst: 30 mars 2021
Mitt betyg: 3/5

Of Mice and Men

Jag är i princip övertygad om att jag läste den här boken i högstadiet men jag läste så många klassiker då att jag har svårt att skilja dem åt. Jag plockade i alla fall åt mig den en gång när en annan familjemedlem tänkte göra sig av med den då jag ville läsa om den och i december hamnade den i min utplockade hög med tunna hyllvärmare.

George och hans svagbegåvade vän Lennie försörjer sig som lantbruksarbetare och de går mellan olika gårdar och hjälper till så länge de behövs eller tills de råkar i trubbel och drar. De har en dröm om att en gång i framtiden hitta en egen plätt land där de kan odla lite och ha några djur.

Den här boken är nästan skriven som en pjäs och det finns i princip tre olika platser där handlingen utspelar sig och den är väldigt dialogdriven. Jag läste boken på engelska och blev förälskad i språket och särskilt dialogerna. Den är fruktansvärt bra och ruskigt välskriven. Jag sugs in i den redan vid den fantastiska öppningsscenen och har svårt att lägga ner det. Det är så mycket som händer och så många ämnen som berörs med allt från vänskap till rasism.

Lennie är som ett förvuxet barn och han längtar så efter deras egna gård där han ska få sköta om kaninerna. Han älskar djur men är alldeles för stor och stark för sitt eget bästa och ibland klappar han djuren lite för hårt så att de dör. Lennie skulle inte klara sig utan George och det är inte lika lätt att se vad George får ut av deras vänskap men han har en gång lovat någon att ta hand om Lennie och dessutom är han en bra arbetare vilket får duon att framstå som extra arbetsam.

Vissa nobelprisvinnare är ju bara så dötråkiga eller underliga men den här vite mannen är faktiskt väl läsvärd. Nu funderar jag på huruvida jag läst Vredens druvor eller ej men jag har också en novell av Steinbeck bland mina hyllvärmare så något mer av honom kommer definitivt bli läst framöver.

Utläst: 8 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Löparna

Precis lagom innan bokrean bestämde vi oss i Feministiska bokcirkeln att läsa Löparna som nästa bok och den fanns ju så lägligt med på rean. Annars är jag alltid för böcker som finns som pocket eller e-bok på bibblan för att alla ska ha råd med den. Och för att jag själv inte är så förtjust i att köpa på mig en massa inbundna böcker. Jag älskade hur som helst Styr din plog över de dödas ben och såg fram emot denna.

Den kallas roman i bokhandeln men det är någon slags blandning av essäer och noveller. Jag kategoriserade den novellsamling i min månadssummering men det känns inte riktigt rätt. Den är helt enkel odefinierbar. Vissa karaktärer återkommer men de allra flesta inte. Istället är det gemensamma teman som anatomiska preparat livet, döden och att hela tiden ständigt vara i rörelse som utgör ramen. Jag hade t.ex. inte en aning om att det finns så många anatomiska muséer runt om i världen.

Det är en märklig bok och inledningsvis hetsläste jag den vilket alltid är min plan A för böcker. Jag tyckte den var lite knepig och hann inte klart till bokcirkeln. Sen lät jag den ligga och mogna lite tills en bit in i min semester. Den här gången läste jag den långsammare och la ner den emellanåt. Nu älskade jag den istället. Nästan varenda stycke innehåller något särdeles och den är så full av bisarra fakta, förunderliga tankar och karameller att suga på. Jag skulle nog vilja läsa om den någon gång för att ta det hela ett varv till liksom.

Vad Tokarczuk vill säga med den här boken har jag dock ingen aning om. Att man bör vara i rörelse för att inte stagnera och förfalla kanske? Och inte specifikt i fysisk rörelse men att ständigt sträva efter att utvecklas. Jag uppskattar författare som kan få mig intresserad av de mest, för mig, konstiga saker så som Tokarczuk gör här med allt sitt prat om anatomiska preparat och som Murakami gjorde med både brunnar och krigshistorier i Fågeln som vrider upp världen. Hon är väl värd sitt Nobelpris och jag läser gärna mer framöver.

Utläst: 24 juni 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Styr din plog över de dödas ben

I januari så röstade vi fram den här i Veganbokcirkeln som nästa bok. Jag hade precis beslutat mig för att börja promenera hem från jobbet varenda dag efter jullovet och den här boken var lite svår att få tag i så jag bestämde mig för att testa att lyssna på den då den gick som radioföljetong på SR.

Janina Duszejko bor ute på den polska landsbygden i ett sommarstugeområde. Hon försörjer sig genom att dels se efter de andras sommarstugor under vintrarna, dels genom att undervisa några timmar i engelska. Hon översätter också poeten Blake tillsammans med en vän och så ögnar hon mycket tid åt astrologi. En tidig vintermorgon kommer en av hennes få permanentboende grannar och knackar på för att meddela att en annan granne är död. Det här är det första dödsfallet som sker och snart har Janina en egen teori om vad det är som sker.

Låt dig nu inte luras att tro att det här är en simpel deckare. Åh nej. Det är en fantastisk berättelse som är humoristisk, innehållsrik och för den delen med en dos spänning. Karaktärerna är härliga och särskilt Janina. Hon tror på sin sak och är full av övertygelser, tankar och idéer. Hon är rådig, intressant och väldigt rolig. Det är fantastiskt att läsa om hur hon namnger folk vilket jag gav ett smakprov på här.

Roligt var det också att jag tyckte så mycket om att lyssna på boken. Jag har, med förvisso bara tre lyssnade titlar i bagaget, inte varit något fan av ljudböcker men den här inläsningen med ett uns av dramatisering och lysande musikval var verkligen en fröjd att lyssna på.

De i bokcirkeln som hade läst boken tyckte att det var lite väl långa meningar ibland men det var ju inget jag märkte av. Sen var det lite fina illustrationer i boken som jag missade. Å andra sidan är den så snygg att jag kanske borde köpa ett ex och ha i hyllan? Jag blev verkligen imponerad av Tokarczuks berättarstil och förmåga att väva fram en sådan story. Jag gillade också hur hon fick mig att skratta utan att det var krystat och sen det bästa av allt; hon fick mig att googla på sådant som om det var sant att djur kallades till rättegångar på medeltiden för att de ansågs ha gjort sig skyldiga till brott? (japp, det var sant)

Promenaderna då? Jodå, dem fortsatte jag med varenda dag hela terminen utom de gånger jag hade något möte i stan eller så.

Utläst: 11 februari 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Älskarinnorna

alskarinnornaTitel: Älskarinnorna
Författare: Elfriede Jelinek

Förlag: Brombergs
Sidantal: 170
Utgivningsår: 2008 (Originalupplaga: 1975)

Utläst: 26 december 2014
Mitt betyg: 3/5

I april 2013 vann jag denna bok i en utlottning hos Nobelprisprojektet och nu först har den äntligen blivit utläst. Den ingår i Feministisk litteraturkanon och i min egen läsutmaning Feministiska femman 2014.

Det är en parallellt berättad historia om två kvinnor, Brigitte och Paula vilka bägge inget hellre vill än att fånga två män. Brigitte vill fånga elektroinstallatören Heinz och Paula skogsarbetaren och suputen Erich. Äktenskapet är för Brigitte och Paula den sanna vägen till evig lycka och ett riktigt liv och för en av dem lyckas det.

Det är en väldigt annorlunda bok det här och det är svårt att sätta ord på den. I princip så är det en väldigt, väldigt mörk, rå och dyster skildring av patriarkatet och hur kvinnor inte är värda ett enda dyft. Jag har tidigare lyft en av inledningsmeningarna som sätter tonen för hela boken:

ofta gifter sig dessa kvinnor eller går under på annat sätt

Det är liksom kört för dig om du föds till kvinna, vilken väg du än tar. Jelinek använder sig inte av några versaler överhuvudtaget i denna bok (vet inte om hon alltid skriver så?) men det är inget hinder för läsningen utan det flyter på bra. Det är dock mycket upprepningar, vilka antagligen är till för att emfasera, både utav hela meningar men också utav hela budskapet. Jag tycker att det är bra och att boken definitivt behövs men upplever det ändå lite tjatigt på ett sätt under läsningen. Jag har läst den i ganska små doser men satte mig idag och sträckläste halva boken och det känns fel att säga det men jag är lite glad att den är klar nu. Det som skapar motsättningar i mig är att jag inte vill förringa det viktiga budskapet men jag kanske hade önskat en annan förpackning?

Köp på Adlibris eller Bokus

Dear life

dear-life_e-bokTitel: Dear life
Författare: Alice Munro

Förlag: Random House
Sidantal: 336
Utgivningsår: 2012

Utläst: 31 december 2013
Mitt betyg: 4/5

Det var såklart Anna på och dagarna går… som inspirerade mig till att läsa denna genom att ordna en fantastisk novellcirkel på facebook. Tyvärr läste jag inte i den takten som behövdes men jag var med och diskuterade ett par åtminstone. Sent omsider läste jag så slutligen färdigt denna novellsamling.

Novellerna handlar om en rad olika saker och den jag minns bäst är nog Gravel om den lilla flickan som dör. I övrigt minns jag dem litegrann när jag bläddrar igenom dem men det är inte så att jag aktivt kommer ihåg dem. Jag har redan skrivit mina tankar om Munro i inlägget Munromania så därför citerar jag mig själv:

En Munro-novell är ingenting att läsa i små stycken på de dryga 8 min min bussresa tar varje morgon och kväll. De är heller ingenting att läsa när man är trött eller stressad. Nej, de ska helt enkelt l ä s a s. Jag vill sitta i min fåtölj och veta att jag är ostörd, det ska vara tyst omkring mig och jag ska fokusera på texten. Den ska sugas på, som en gammaldags hård karamell, och många rader ska läsas många gånger om.

Jag skrev också att det var bra att cirkla om hennes noveller för det fanns ofta många frågetecken och det gav väldigt mycket att diskutera dem. Av Anna vann jag också Tiggarflickan och det ska bli intressant att läsa den för att se om min bild förändras.

Köp på Adlibris (pocket) eller Bokus (e-bok)

Det röda fältet

Titel: Det röda fältet
Författare: Mo Yan

Förlag: Tranan
Sidantal: 390
Utgivningsår: 1998 (Originalupplaga: 1986)

Utläst: 30 oktober 2012
Mitt betyg: 3/5

Tack vare alla insidertips och kvalificerade gissningar i bokbloggosfären lyckade jag ju ha ett låneex hemma i samma stund som Mo Yan utropades som årets nobelpristagare i litteratur.

Boken är indelad i fem delar vilka alla berättas av sonsonen till ”farfar”. Den utspelar sig i 1920- och 30-talets Kina och det hoppas friskt mellan olika tidsepoker under berättandets gång. Dels får vi veta historien om hur farfar och farmor träffades när hon var 16 och han 20. Dels följer vi dem 15 år senare och då är även deras son med, dvs berättarens far. Jag låter bli att försöka mig på att förklara handlingen men det är japansk invasion, misshandel, slagsmål, banditer, kärlek och svartsjuka. Två saker är det allra mest av:

1. Den röda sorghumen (durra) – man gömmer sig, älskar, krigar och begraver sin döda i sorghumfälten. Dessutom äter man den, som ris, mjöl och gröt och framförallt gör man sorghumbrännvin av den. Det är sanslöst vackra skildringar av den kinesiska landsbygden med de allra finaste ord och liknelser.

2. Jag har tidigare beklagat mig lite över John Ajvide Lindqvists slaskande med kroppsvätskor och annat i Tjärven men oh boy, han har här mött sin överman. Jag har aldrig läst en bok så full av avföring, svart blod, hjärnsubstans och spyor. Det plågas, sprutar, pulserar, fläks upp, huggs itu och så vidare om och om igen.

När jag väl smält de inledande djurplågerierna så fastnade jag i framförallt kärlekshistorien mellan farmor och farfar och jag slukade sida efter sida. De delar som utspelar sig under de senare åren är mer fulla av slaskerierna men det finns många sköna historier där också. Kriget mot hundarna i just sorghumfältet tyckte jag mycket om. Men till slut blir det för mycket av hjärnsubstansen och jag känner mig liksom mättad. Att det hoppas mellan olika tider är absolut ingenting som stör utan det är klart och tydligt var man befinner sig hela tiden. Jag förstår att den här boken uttrycker en hel del samhällskritik och att kriget som skildras pågått på riktigt men jag lämnar den biten därhän i min lilla reflektion.

Huruvida han förtjänar sitt pris eller inte är inte jag rätt person att spekulera kring men det är onekligen en stark berättelse. Apropå betygsdiskussionerna som precis har förekommit via Annikas senaste jerka så känner jag att delar av boken absolut är värda en fyra men allt slask och aningens långrandiga krigsskildringar gör att jag landar på en trea.

Köp på Adlibris eller Bokus