Jag är i princip övertygad om att jag läste den här boken i högstadiet men jag läste så många klassiker då att jag har svårt att skilja dem åt. Jag plockade i alla fall åt mig den en gång när en annan familjemedlem tänkte göra sig av med den då jag ville läsa om den och i december hamnade den i min utplockade hög med tunna hyllvärmare.

George och hans svagbegåvade vän Lennie försörjer sig som lantbruksarbetare och de går mellan olika gårdar och hjälper till så länge de behövs eller tills de råkar i trubbel och drar. De har en dröm om att en gång i framtiden hitta en egen plätt land där de kan odla lite och ha några djur.

Den här boken är nästan skriven som en pjäs och det finns i princip tre olika platser där handlingen utspelar sig och den är väldigt dialogdriven. Jag läste boken på engelska och blev förälskad i språket och särskilt dialogerna. Den är fruktansvärt bra och ruskigt välskriven. Jag sugs in i den redan vid den fantastiska öppningsscenen och har svårt att lägga ner det. Det är så mycket som händer och så många ämnen som berörs med allt från vänskap till rasism.

Lennie är som ett förvuxet barn och han längtar så efter deras egna gård där han ska få sköta om kaninerna. Han älskar djur men är alldeles för stor och stark för sitt eget bästa och ibland klappar han djuren lite för hårt så att de dör. Lennie skulle inte klara sig utan George och det är inte lika lätt att se vad George får ut av deras vänskap men han har en gång lovat någon att ta hand om Lennie och dessutom är han en bra arbetare vilket får duon att framstå som extra arbetsam.

Vissa nobelprisvinnare är ju bara så dötråkiga eller underliga men den här vite mannen är faktiskt väl läsvärd. Nu funderar jag på huruvida jag läst Vredens druvor eller ej men jag har också en novell av Steinbeck bland mina hyllvärmare så något mer av honom kommer definitivt bli läst framöver.

Utläst: 8 december 2020
Mitt betyg: 4/5