Den här boken fick jag skickad till mig av Skugge själv i april 2014. Jag gissar att jag ingick i den tidens aktuella bloggregister. Nu när jag blev lite krasslig så tänkte jag att jag lika gärna kunde läsa någon hyllvärmare på Letton (så man inte stör den som ska upp och jobba!) och valet föll på denna.

I boken skriver Linda om hur väldigt många som tycker till om henne eller recenserar henne gärna inleder med ”jag har aldrig gillat Linda Skugge”. Min version är nog mera att jag aldrig riktigt haft koll på henne. Jag missade hela den feministvågen som kom på 90-talet (och försöker ta igen det nu) fast att jag är i princip jämnårig med henne. Jag visste att hon fanns och såg nog hennes texter i kvällstidningen här och var men mer än så var det inte.

Den här boken lämnar mig allt annat än oberörd, den gör mig fundersam, förvirrad, sorgsen, trött och förundrad. Jag sugs in i Lindas text och har svårt att lägga den ifrån mig fastän att jag inte vet vilka hälften av alla de hon namedroppar är. Jag är oerhört fascinerad över hennes citatutbud och undrar exakt hur många sidor dokument med citat hon har i sin ägo. Kan hon läsa en bok eller lyssna på en låt utan pennan i hand?

Jag tycker synd om henne eftersom att det känns som att hon hela livet väntat på att bli sedd, uppskattad, älskad och t.o.m. tafsad på. Samtidigt stör jag mig på att hon inte verkar förstå att det inte var särskilt kul att vara en av de tjejerna som hon nästan verkar förakta. På samma sätt som hon inte kan rå för att hon var sen i utvecklingen så kan jag inte rå för att jag var tidig.

Jag blir trött på hennes ältande och tycker att hon kanske borde försöka sluta gräva ner sig i det förflutna och istället se framåt. De flesta människor har gått igenom olika svåra saker vilket utvecklar oss på olika sätt. Men ibland känns det som att Linda fortfarande är exakt den 19-åring som hon återkommer till så ofta? Det känns som att hon lever sitt liv genom alla citaten och att hon behöver injiceras med oerhörda mängder uppmärksamhet för att överleva. Samtidigt vill jag ta henne i handen, bjuda henne på en Sitting Bull så att hon slipper köpa den själv och berätta för henne hur bra hon är så hon slutar tvivla på sig själv.

Jag blir lite beklämd av att hon hänger ut så många med namn eller tydliga ledtrådar så att den som orkar googla lite eller är i hennes bransch förmodligen vet precis vem hon pratar om. Man måste inte alltid berätta precis allt.

Hon skriver om sin skrivglädje även om kroppen sätter käppar i hjulet och jag instämmer i att hon är en fantastisk skribent. Kommer jag att läsa mer av henne i framtiden? Jag vet faktiskt inte. Jag orkar inte mer ältande men samtidigt är hon fängslande på något sätt. I see you now Linda.

Utläst: 6 maj 2019
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus