aravind adiga – Bokdivisionen

Aprils bokcirkelbok med min gamla trotjänarcirkel Stäppvargarna var Den vita tigern. Jag började läsa den här på ett tåg och somnade hela tiden. Kanske för att det inledande kapitlet är lite speciellt skrivet och ger oss bakgrundsinformationen om huvudpersonen Balram. Eller, bara för att jag snart inte kan läsa med mina linser i längre då ögonen inte samarbetar utan jag läser bäst hemma med linserna vilandes i linsburken. Optikern och jag enades dock senast om att jag ännu inte behöver läsglasögon. 🙂

Balram är en ung indisk pojke som växer upp i byn Laxmangarh den delen av Indien som kallas Mörkret. D.v.s. den fattiga delen. Precis som så många andra pojkar tas han ur skolan väldigt tidigt för att istället arbeta och hjälpa till att försörja familjen. En dag lyckas han tjata till sig arbete som andrechaufför åt en rik jordägare i byn. Snart avancerar han, med hjälp av fula metoder, till förstechaufför och får följa med sin husbonde till Delhi där han möter rikedomar i överflöd parallellt med de fattigas undre värld.

Vid mitt andra försök att läsa den här boken kunde jag knappt lägga den ifrån mig. Läsningen bara flöt på och jag läste den i två sittningar med bara en natts sömn däremellan. Balram är berättaren och det är både roligt, lärorikt och fasansfullt att följa hans göranden och hans bild av Indien. Jag kan inte påstå att Adiga tecknar en särskilt vacker bild av sitt land. Det är familjer som skinnar andra familjer när de begär hemgifter, det är korruption och extrema klasskillnader. Det är också kackerlackor, fötter med oklippta naglar och tänder röda av paantuggande.

Ofta i en bok så finns det något vackert som motvikt till alla eländen. Även om Balram gläds åt yppande kvinnobröst och en och annan whisky så finns det liksom inget sådant vackert i berättelsen. Balrams liv blir, så långt fram som vi får följa honom, en framgångssaga när det gäller entreprenörsskap och klassresor. Men det är väldigt stora uppoffringar som görs för att han ska komma dit.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör boken bra men trots att mitt förnuftiga jag tycker att den är lite märkligt skriven så har den ett fantastisk flow. Balram är kanske ingen hedersknyffel men han väcker sympatier och det är underhållande, trots all tragik, att följa honom. Det var en bra bokcirkelbok också och diskussionerna räckte igenom hela middagen vilken såklart intogs på Holy Cow där vi frossade i naanbröd och kryddstarka grytor.

Förlag: Brombergs
Utläst: 23 april 2022
Mitt betyg: 4/5

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Igår fick jag lite ork att pyssla med bloggen en stund. Mitt bloggande har alltid gått i perioder och mina ambitioner har pendlat mellan högt och lågt. Som jag sagt förr så vill jag dock ha kvar bloggen även om det går lite (mycket) stiltje i den emellanåt. Jag prioriterar liksom olika saker i olika faser av livet och vardagen. Efter en fin påsklovsvecka kom en kort arbetsvecka med mycket sol. Det var härligt och jag har hittat både ut i löpspåret och även in på gymmet på sistone. Jag var i behov av ett nytt gym så under påsklovet tittade jag på tre olika gym i närheten men valde till sist ett fjärde. Det kändes riktigt bra där så jag hoppas den känslan håller i sig!

Läsningen har gått trögt det här året men jag låter den göra det då huvudet är lite trögt. Under lovet försökte jag börja på Den vita tigern men tyckte den var lite tråkig och somnade hela tiden. I fredags kväll bestämde jag mig för att försöka igen och nu sögs jag in i boken och avverkade halva där på kvällen och den andra halvan på lördag morgon. Jag tyckte väldigt mycket om den så jag tänkte bjuda på en smakbit ur den fastän den är utläst. Boken handlar om Balram, en fattig indisk pojke som får jobb som chaufför åt en rik man vilket förändrar hans eget liv på både det ena och det andra sättet. Du får också en rejäl inblick i det indiska samhället med klasskillnader, orättvisor och korruption. Jag trodde först att den utspelade sig på kanske 70-talet men insåg senare att den snarare tilldrar sig i början av 2000-talet.

Gå till vilken pub eller bar som helst i Bangalore och ni hör samma sak: kan inte få tillräckligt med call-center folk, kan inte få tillräckligt med dataingenjörer, kan inte få tillräckligt med försäljningschefer. Det finns tjugo, tjugofem sidor jobbannonser i tidningen varje vecka.

I Mörkret är det annorlunda. Där sitter det varje morgon tiotusentals unga män på teserveringar och läser tidningen, eller ligger på en säng och nynnar på någon melodi, eller sitter i sitt rum och pratar med ett fotografi av en filmstjärna. De har inget jobb att gå till idag. De vet att de inte kommer att få något jobb i dag. De har gett upp kampen.

Det är de smarta.

De dumma har samlats på ett fält mitt i stan. Då och då kommer det en lastbil förbi, och alla männen på fältet rusar fram till den med utsträckta händer och ropar: ”Ta mig! ta mig!”