Depeche Mode: en biografi

Årets första utlästa hyllvärmare (av högtravande 30 planerade) blev den här biografin om Depeche Mode som stått i min hylla i nio år. Jag hade precis läst en biografi om Ian Curtis (Joy Division) och blev sugen på fler biografier varpå den här dök upp för mina ögon och inhandlades. Var suget sen tog vägen tvista de lärde om men med lite disciplinerad hyllvärmarläsning blev den slutligen läst.

Biografin sträcker sig från strax före bandets födelse och fram till 2006. Precis i början av boken handlade det mycket om själva musikscenen i Storbritannien i slutet av 70-talet och det var en massa namedropping av olika producenter och klubbar och allt möjligt som för mig bara blev rätt trist men som förmodligen skulle ge en bakgrund.

Jag har aldrig varit en sådan som direkt fördjupat mig i band/musiker utan mest bara lyssnat på musiken. Oftast utan att ens lyssna på texterna men gärna på hur sångaren sjunger och använder rösten. Min största skämskudde i livet är förmodligen att jag under min punkperiod i början av 90-talet under en kort tid tydligen lyssnade på Ultima Thule eftersom att jag just bara lyssnade på musiken och inte texterna…

Hur som helst betyder det att jag har väldigt lite koll och t.o.m. under läsningen av den här biografin så tvekar jag ibland kring huruvida det är Alan Wilder eller Andy Fletcher som är den som bara var med ett tag. Depeche Mode är för mig Dave Gahan, Martin Gore och den tredje långa killen (sorry Fletch). Under tiden jag läser så funderar jag också på om jag egentligen verkligen vill veta alla de här sakerna om killarna i bandet. Att Dave knarkade rejält och t.o.m. dog en stund visste jag redan. Att alla emellanåt festade rätt rejält kunde jag väl räkna ut. Att de bråkade en del sinsemellan eller ofta ignorerade varandra total utanför scenen (skilda limos/hotellrum etc.) visste jag inte men de får också mycket cred (av andra som uttalar sig i boken) för att de är väldigt proffsiga och samspelt på scen hur osams eller fulla/bakfulla de än är. Med undantag för Dave under den period han var som mest nergången.

Martin är tydligt sjukligt blyg förutom när han är full – han är lite som Dr. Jekyll och Mr Hyde. Fletch gör knappt någonting, han skriver ingen musik, spelar väldigt lite på skivorna och varken han eller Martin deltar inledningsvis i studioarbetet. Fletch största tillgång till gruppen verkar vara att han är Martins barndomskompis och dennes språkrör. Det är han som ibland säger till de andra att ”Martin tycker att ni bör ändra det här..” Alan Wilder går ifrån att bara vara en inhoppande vikarie som inte ens får vara med vid inspelningen av A Broken Frame, fastän han då turnerat med bandet ett tag, till att vara den som lägger ner mest arbete i studion och jobbar med producenterna dag och natt.

Intressant och kul är att läsa om hur de inte ville använda samma ljud två gånger och hur de går omkring i städer och bankar på rör och spelar in olika ljud att använda. Det får mig att vilja plocka fram låtarna och lyssna efter just de ljuden. Det beskrivs vilka plattor som gick bra och vilka som floppade och tydligen har de alltid blivit extremt sågade i sitt eget hemland och hånade många gånger om. De pratar mycket om hur Dave inte är så jättebra på att sjunga, åtminstone i början av karriären, och hur hans höftvickande och agerande på scenen är överdrivet. Själv har jag alltid älskat hans röst och tyckt att just hans scenframträdande är det som gör bandet värt att se live!

Överlag så var boken intressant men lite tradig emellanåt som det ofta kan bli med biografier. Det känns som att Alan Wilder hade väldigt stort inflytande på boken och kanske var han den som var lättast att prata med när Steve Malins skrev den här. Det blir också lite för många bihistorier om andra band, producenters övriga karriärer, obskyra klubbar och lite sådant. I alla fall för mig som inte var med när det begav sig och inte kan skilja den ene från den andre. Kanske var jag inte så intresserad av musikbiografier som jag trodde? De består ju just av en del musiknörderi och en del skvaller och jag behöver inte direkt endera. Fast vissa detaljer var ändå lite roliga.

Förlag: Bokförlaget Reverb
Utläst: 16 januari 2021
Mitt betyg: 3/5

Främling i vita rum

Jag var väldigt sen på bollen med att hitta till Lovette men sen jag väl gjort det blev jag sjukligt peppad på den här boken. Jag förbeställde ett signerat ex och det säger ganska mycket om hur taggad jag var!

Främling i vita rum är dels en föreläsning i rasism, dels en personlig berättelse om Lovettes eget liv från uppväxten i Gambia till livet i Sverige med en lång avstickare till England. Alla kapitel handlar om hur Lovette på något sätt är en främling i olika sammanhang; bland feminister, autister (Lovette är själv autistisk), svarta, i skolan, på jobbet etc. Att vara en svart kvinna gör att du hela tiden måste kämpa hårdare, skrika högre och prestera bättre för att synas eller bli erkänd.

Lovette går igenom alla begrepp och benar ut dem – vit feminism, colourism, white saviourism, volonturism m.fl. Hon förklarar sina egna erfarenheter kring dem och varje kapitel avslutas med konkreta tips på hur du kan göra för att agera bättre under rubriken ”Hur bidrar du till lösningarna?”. Jag är själv en vit kvinna och jag kan aldrig fullt ut förstå vad det innebär att vara en svart kvinna men jag vill förstå så mycket jag kan och jag vill göra mitt bästa. Lovette säger:

Lösningen ligger i att vara medveten och redo för dålig stämning samt ha modet att möta sig själv och sina brister.

Det bästa du kan göra är att läsa den här boken själv för varenda ord är viktigt och jag är rädd att inte göra dem rättvisa. Dessutom behöver jag läsa om den några gånger för att verkligen ta till mig allt och fundera på hur jag kan själv kan bidra mer till en bättre värld.

Utläst: 30 november 2020
Mitt betyg: 5/5

Ett jävla solsken

Titel: Ett jävla solsken
Författare: Fatima Bremmer

Förlag: Forum
Sidantal: 375
Utgivningsår: 2017

Utläst: 22 juli 2018
Mitt betyg: 5/5

Få har väl missat den här boken. Jag blev nyfiken på den i samband med att den vann Augustpriset, sedan införskaffade jag den i våras för att läsa den tillsammans med Kollektivet – en bokcirkel på Facebook och började. Men det var först nu den här veckan som jag läste klart den. Inte för att den var dålig, tvärtom, utan för att livet kom emellan bara som det så ofta brukar.

Ester Blenda var undersökande journalist, äventyrare, pionjär och en en otroligt karismatisk person. Otaliga verkar de män vara som förälskade sig i henne men själv hade hon bara ögon för Carin, en för dåtiden högst förbjuden relation. Ester Blenda blev en kändis i Sverige när hon levde en månad undercover som piga och därefter skrev en bok om pigornas hårda liv. Tack vare henne fick till slut pigorna det bättre med reglerade arbetstider, fridagar och rätt till semester. Ester Blenda levde också som lärarinna hos samerna ett år, hon hjälpte till under svälten i Finland under inbördeskriget, reste undercover i tredje klass till Amerika, deltog i en expedition till Sibirien samt red på mula över Anderna. Dessutom körde hon motorcykel, rökte kopiöst och föredrog långbyxor.

Det är en fascinerande berättelse som Fatima Bremmer så snyggt levererar. Ester Blenda var en dåtida stjärna som sedan fallit i glömska men nu har Bremmer äntligen gett henne upprättelse. Ett jävla solsken är vad hennes nära kallade henne då hon alltid var så glad och liksom spred glädje omkring sig. Med åren blir mörkret inom henne tydligare och man ser hur hon så ofta försöker fly, kanske både från andra och sig själv.

Ester Blenda är helt klart en förebild och jag blir otroligt inspirerad av att läsa boken och noterar under läsningen en drös andra böcker som jag också borde läsa. Ester Blenda är ex. god vän med Elin Wägner och henne har jag inte läst. Det går inte att bortse ifrån att Ester Blenda kom från ett medelklasshem och att hon hade helt andra förutsättningar än många andra kvinnor att genomföra de saker hon gjorde. Samtidigt måste ju de som kan börja föra kampen. Hon har också en del tidsförlegade åsikter om svarta i USA samt om samerna men där var hon nog ett barn av sin tid och som tur är vet vi allt bättre och bättre idag ju mer vi lär oss.

Upprörande är det också att läsa om Ester Blendas flickbok Rackarungen med huvudpersonen Ann-Mari som i princip är en kopia av Ester Blenda själv. Hon har skinn på näsan, gör som hon vill och hoppar från tak med paraplyer. Jag älskar Astrid Lindgren men fattar inte hur hon kunde komma undan med ett så uppenbart plagiat på Ann-Maris karaktär och handlingar. Men kanske var det med annorlunda på den tiden. Synd bara att det är Astrid som har fått all cred för Ester Blendas idéer.

Boken är väldigt lättläst och otroligt levande men känner du dig stressad kan du höra snabbversionen på Fatima Bremmers sommarprat från i år. Tidigare fanns också en dokumentär att se på Svt play men just nu är den borttagen. Hur som helst tycker jag inte att du ska missa att lära känna Ester Blenda Nordström!

Köp på Adlibris (just nu på rea!) eller Bokus

Touching from a distance: Ian Curtis and Joy Division

Titel: Touching from a distance: Ian Curtis and Joy Division

Författare: Deborah Curtis

Förlag: Faber & Faber

Utläst: 13 aug 2011

Mitt betyg: 4/5

Jag såg den i en bokreakatalog 2011 och kastade mig över den då jag är ett fan av Joy Division.

En biografi om Ian Curtis, sångare i Joy Division.

En mycket intressant bok för mig som ett fan och dessutom gillar jag biografier. Det kändes lite tråkigt att Ian verkade vara ett sånt svin emellanåt och det är förvisso hans fru som skrivit den men jag tror att det stämmer ganska bra. Jag blev sugen på att läsa  Torn apart – The life of Ian Curtis också för att få en bredare bild av Ian. Den boken ligger på min önskelista än så länge.

Köp på Adlibris eller Bokus