Efter balen

Med bokcirkeln Stäppvargarna har vi de senaste åren kört bokbyte, Secret Santa eller dylikt. I januari 2018 fick jag därför hem Efter balen i brevlådan. Jag hade aldrig läst Tolstoj så det var ett roligt val. Tanken var nog att jag skulle få något som var snabbläst eftersom det är allmänt känt att jag har lite för mycket att läsa. 🙂

Varning! Jag kommer att spoila typ hela handlingen i stycket här under.


Efter balen handlar om Ivan Vasiljevitj som för några åhörare berättar en historia från sin ungdom. Den inleds med ljuv musik och kärlek till en ung kvinna men slutar sen i hård musik, piskor och misshandel. Mannen, tillika översten, som misshandlar en fånge är ingen mindre än pappan till Ivans kärlek. Ivan klarar inte av att skilja dottern från sin pappa och kärleken dör ut.


Jodå, det finns väl en anledning till att de gamla ryska författarna lever kvar än idag. I den här lilla novellen ryms kärlek, våld, krigets fasor och sorg. Jag var inte superimponerad efter första genomläsningen men inser att det faktiskt finns en hel del stora tankar på de här få sidorna. Jag läser på baksidan att novellen var tänkt som en protest mot mänsklig grymhet men att den publicerades först efter Tolstojs död. Jag hoppas någon gång orka ta mig igenom hans längre verk, jag gillade trots allt Dostojevskij för 30 år sen men numera finns det så mycket som pockar på min lästid.

Utläst: 5 januari 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

En smakebit på søndag: Efter balen

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den.

Jullovet lider mot sitt slut men jag har åtminstone hållit mig frisk en hel vecka och kunnat träna massor. Yay! Idag var jag på Dansens hus och såg Snövit. Jag gillade den väldigt mycket och det var roligt att äntligen gå dit igen. På vägen dit och hem läste jag årets första bok och tillika en hyllvärmare, nämligen novellen Efter balen. Jag har inte läst varken Anna Karenina eller Krig och fred men sett filmatiseringar, haha!

Ivan Vasiljevitj sitter och berättar en historia om hur han var förälskad i en ung kvinna på en bal på 1840-talet. De dansar och dansar och Ivan berättar hur han nästan tappade känseln i kroppen varpå någon av åhörarna replikerade att han ju höll henne om midjan och visst borde ha känt både det ena och andra. Då går Ivan i taket:

– Ja, så talar alltså dagens ungdom! Ni ser ju inget annat än kroppen. På vår tid var det annorlunda. För ju mer förälskad jag var, desto mer okroppslig blev hon för mig. Nuförtiden ser ni fötter, anklar och säkert annat, ni klär i tankarna av kvinnorna ni förälskar i er, men själv har jag alltid, som Alphonse Karr säger – det var en bra författare -, klätt föremålen för min kärlek i bronskläder. Snarare än att klä av försökte vi skyla nakenheten, precis som Noas gode son. Men det där kan ni aldrig förstå…

Ja herregud vilken hedersknyffel han var Ivan. Och tänk om han skulle se världen av idag: ”Nuförtiden ser ni fötter, anklar och säkert annat”. Joho du, det gör vi.