gemma hartley – Bokdivisionen

Den här boken var bokcirkelbok i min feministiska bokcirkel i oktober 2019. Jag läste kanske en tredjedel då och hade väl för mycket på bordet som vanligt och även för mycket av tidsoptimism så jag blev aldrig klar. Jag kände mig också lite skeptisk till den, jag tyckte Hartley var lite upprepande och hade nog svårt att anknyta till henne. Vi diskuterade i alla fall boken och de två som hade läst klart tyckte att vi två som ännu inte gjort det skulle göra det. Jag har haft den på min läsplanering de flesta månader sedan dess men det var först nu jag faktiskt läste ut den (eller jag började om och läste hela). Och det gick inte helsnabbt men som jag nämnt någon gång tidigare så tycker jag att jag faktiskt borde läsa ut alla böcker i den bokcirkeln som jag själv startat. Och nu har jag också läst två av de tre som jag inte hade läst ut så heja mig!

2017 skrev Hartley en artikel vid namn ”Women arent nags were just fed up” och den artikeln utvecklade hon sedan till denna bok. I korthet så tar hon upp inte just det med att könsbalansen är ojämn pga att män inte gör sker utan för att de inte ser eller tar ansvar för det. Hon kallar detta för känslomässigt arbete och argumenterar både utifrån egna och andras exempel för hur kvinnor hela tiden har allt i sina huvuden och ständigt är medvetna om allt som ska och bör göras medan männen chillar lite mer och, i bästa fall, gör saker när de blir ombedda. Men Hartley vill inte behöva be, hon vill att hennes man själv ska ta ansvar.

Jag har själv svårt att relatera till Hartleys egen familjesituation men jag håller med om henne om många av de argument och fakta hon presenterar under bokens gång. Som närmst så kan jag relatera till hennes man ungefär som jag kan till mina tonåringar. Fastän hennes man gör betydligt mer än de här hemma. Men jag sticker ibland in huvudet hos dem och plockar upp en tröja till tvätt, jag torkar av köksbänken efter dem då och då och jag påminner dem om när mormor fyller år. Men att min sambo skulle kasta sina smutsiga kläder bredvid tvättkorgen? Det känns väldigt främmande.

Hartley inser under bokens gång att hon är perfektionist med stort kontrollbehov och att hon ser sitt system som det perfekta och jag tillstår att jag älskar tanken på det perfekta systemet. Jag har googlat på Flylady i mina dagar och seriöst funderat på det perfekta städsystemet. Men jag är för lat och jag bryr mig inte helt enkelt. Hartley beskriver hur hon aldrig skulle kunna sätta sig och läsa när hon vet att hon har tvätt att vika. Hon skulle få dåndimpen av att höra att jag denna sommar äntligen strök hela min strykhög som jag haft i åratal. Med bara mina kläder. Min sambo stryker sina egna, långt före mig.

Samtidigt så har hon många poänger i sin bok och det är ett faktum att de allra flesta kvinnor fortfarande gör merparten av allt hushållsarbete och håller koll på allt som rör barnen. Det finns fortfarande ett socialt kulturarv som lotsar in pojkar och flickor i aningens olika roller där vi många gånger har olika förväntningar på dem baserat på kön. Jag håller verkligen med henne om att trots att många av oss fått det bättre så ska vi fortfarande fortsätta kämpa. Det finns alltid utrymme för förbättring.

Hartley lyfter karriärkvinnans dilemma där kvinnor måste kämpa både med att slå sig fram i karriären och samtidigt upprätthålla sitt perfekta hem så att ingen ska anklaga dem för at inte klara bägge saker. Medan män i karriären ofta har en kvinna bakom sig som ”gratis” ger dem ett perfekt hem. Problemet med obalansen i det känslomässiga arbetet verkar även finnas hos samkönade och queera par vilka också de tenderar att falla in i förutbestämda könsroller berättar ett av hennes intervjuobjekt som lever i en homosexuell relation.

Det är lite synd att allt det viktiga drunknar lite i Hartleys egna problematik med perfektionism och kontrollbehov. Och hon verkar förutsätta att de flesta andra kvinnor tänker som hon, eller, de flesta hon intervjuar förefaller ju förvisso göra det också. Men gissningsvis så lever fantasin om den perfekta 50-tals-hemmafrun à la Martha Stewart fortfarande kvar starkare i USA än här i Sverige.

Utläst: 15 juli 2020
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men jag har läst två halva böcker den här helgen. Jag som knappt läst på evigheter men nu kände jag ett bokcirkelansvar. Fast jag erkänner att jag fuskläste Förälskelser, den var lite för långrandig för mitt liv just nu. Men Bön för de stulna läste jag glatt. Eller ja, inte glatt då, den var ju hemsk men ni förstår kanske hur jag menar.

Annars har det varit en fin helg. Förutom läsningen har jag hunnit med två bågskyttepass, ett långpass löpning, en frukostbokcirkel, en Afternoon Tea-bokcirkel (vegansk och gudomlig!) samt en föreställning: Ta det som en man med Hampus Nessvold vilken jag gick på tillsammans med mina tonårssöner. Den var så bra och det kändes väldigt bra att jag hade mina söner där så att de fick ta del av Hampus tankar och erfarenheter. Trots en späckad helg så har jag inte känt mig stressad. Skönt!

Nu när jag klarat av två bokcirkelböcker så är det dags för den tredje då vi ses på höstlovet. Nu är det den feministiska bokcirkelns tur och vi ska läsa Så jävla trött av Gemma Hartley. Jag har ännu inte börjat på den så jag gör som förra veckan och bjuder på inledningsstycket!

I morsdagspresent önskade jag mig en enda sak: en professionell städning. Badrum och golv i synnerhet och fönster om den extra kostnaden var rimlig. Presenten var inte så mycket städningen i sig utan att jag för en gångs skull inte skulle vara ansvarig för hushållets kontorsarbete. Jag skulle inte behöva ringa samtal, samla offerter, göra efterforskningar och undersöka företag efter företag, organisera betalning eller avtala tid. Den verkliga presenten skulle vara att slippa det känslomässiga arbetet bakom en syssla som legat och gnagt i bakhuvudet. Det rena huset skulle helt enkelt vara en bonus.