Grim

(Den här recensionen är redan publicerad på Barnboksprat men eftersom boken var så galet bra så ville jag ha med den här på min egen blogg också då vi har lite olika målgrupper.)

Grim är namnet på sångaren i death metal-bandet Dark Cruelty. Han som dog blott 19 år gammal och på ett oförklarligt sätt. Kasper är 18 år gammal och namngiven efter Grim. Hans pappa var nämligen den som startade bandet och Kasper föddes dagen emellan Grims födelsedag och dödsdag.

Kasper sommarjobbar på Gröna Lund där han får sin drömplacering på spökhuset och lär känna Iris som är ett stort Dark Cruelty-fan. Han har haft det tufft och har minst sagt en låg tro på sig själv. Han lever alldeles för mycket uppe i huvudet och jag vill ge honom en bonad där det står ”Tro inte på allt du tänker”.

Parallellt med Kaspers nutidsstory så följer vi hans pappa Håkan som 30 år tidigare är med och startar ett av Sveriges första death metal-band och lägger grunden till hela den svenska dödsmetallscenen. Grim går med i bandet och lyfter det till oanade höjder men allt tar abrupt slut när han dör.

Något med Grims död drar i Kasper och han blir mer och mer besatt av att ta reda på vad det var som egentligen hände. Även fast det påverkar honom själv alldeles för mycket.

Alltså, den här boken är så fantastiskt bra! De två parallella berättelserna är bägge lika spännande och tillsammans blir de hisnande. Lager efter lager skalas av och vi får långsamt veta mer om både Grim, Håkan och Kasper. Jag gillar också hur berättelsen kompletteras av transkriberade intervjuer, samtalstrådar från olika forum, låttexter och fanzinetexter. Det känns äkta fastän det är fiktivt.

Alla karaktärer är så sköna och mångfalden finns där helt naturligt men möjligtvis att jag tänker att de vuxna runtomkring ungdomarna är för goda. Jo, där finns något enstaka rötägg men alla är verkligen hyvens och förstående och inlyssnande. Å andra sidan känns det riktigt skönt att Kasper får ha alla de här bra vuxna runtomkring sig. Jag hade nog velat ha lite mer om Ossian också om jag fått välja.

För mig personligen blir boken extra läsvärd då jag liksom Kasper gått på Fredrika Bremer-gymnasiet i Handen så jag är bekant med omgivningarna han beskriver. Jag var varken hårdrockare eller dödsmetallare men däremot depprockare och sedermera punkare så jag är också ganska väl inkörd i det här med att tillhöra en subkultur; att läsa fanzines, spela i band, göra demokassetter samt spela på fritidsgårdar. Och nåväl, jag hade ju dödsmetallvänner och lyssnade på en och annan dödsmetallskiva också där Unleashed’s debutskiva Where No Life Dwells var en favorit.

Men framförallt så blir jag så himla berörd av Grim. Mer än en gång får jag tårar i ögonen, jag lider med den psykiska ohälsan och jag hejar på när det är toppar. Som t.ex. när Kasper får chansen att hämnas på taskiga f.d. polare i spökhuset. Det är också fascinerande att läsa om hur det går till att jobba i spökhuset och såklart att nörda ner sig i dödsmetallvärlden. Jag älskar människor som brinner för något och smittas lätt av intresset när jag läser om sådant. Så nu tar jag och lyssnar på lite dödsmetall medan du springer iväg och köper Grim för det här en bok som du bara måste läsa.

Förlag: Rabén & Sjögren
Utläst: 7 november 2021
Mitt betyg: 5/5

En smakebit på søndag: Grim

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Jag har haft en fin höstlovsvecka eller läslov som vi försökte få det att heta ett tag. Jag läste två Wennstam i början av lovet men pausade sen lite då jag hade läst sex av hennes böcker utan att skriva om dem så jag ville få ner lite tankar på pränt innan jag läste vidare. Det slutade med att jag tog tag i en hel del bloggfix både här och på Barnboksprat och eftersom jag har försummat bägge bloggarna under en lång period var det skönt att komma igång igen.

Efter det läste jag lite i Ormen i Essex men pausade för att sluka Kristófs trilogi Den stora skrivboken och co. Och igår började jag på Grim och älskar den så starkt att jag nog måste läsa ut den innan jag återvänder till Wennstam. Fast nu har ju precis Ohlssons nya om Strindberg kommit plus att nya Ruth Galloway kommer i veckan så det är galet hur mycket jag vill läsa just nu. Ibland tänker jag att det måste vara skönt att vara en sådan där mer sansad läsare som går in i en bokhandel och tittar efter något som tilltalar en istället för att vara en sådan med hyllmetrar olästa böcker i hyllan, tvåsiffrigt antal favoritmarkerade i streamingappen samt listor med allt nytt som är på ingång. Fast, näe. Inte vill vi vara sansade?

Grim handlar om Kasper, en ung kille som sommarjobbar på Gröna Lunds spökhus, dras med ångest och är son till basisten i Dark Cruelty, ett av de mest mytomspunna banden från tiden då dödsmetallen slog igenom i Sverige. Deras sångare, Grim, dog blott 19 år gammal och Kasper känner en allt större dragning mot att han måste ta reda på vad som egentligen hände. Eftersom det är Bergmark Elfgren som skriver så finns här lite vibbar av övernaturliga saker också.

Boken är så galet bra, jag var depprockare och punkare och lyssnade bara på enstaka dödsmetallband där en skiva av Unleashed var min favorit. Men jag känner igen mig i mycket av det här med subkulturen och sen är det så sjukt roligt att Kasper bor i Handen där jag tillbringade en stor del av mina ungdomsår och liksom han gick på gymnasieskolan Fredrika Bremer. Så igenkänningen är stor men även för dig som inte känner som jag så lovar jag att den här boken är fantastisk!

Smakbiten kommer från ett stycke där Kasper sitter och pratar med sina kompisar från Grönan där Iris har visat sig vara ett stort fan till Dark Cruelty.

”Det är ganska coolt att ett gäng vanliga svenska tonårskillar var med och formade en musikgenre”, sa Iris. ”Och de var så små!”

Kasper log. Farsan och hans gäng. Tonårsgrabbar med långt otvättat hår, slitna gympaskor och bandtröjor under flanellskjortor. Noggrant avritade loggor på jeansvästar och jackor, bandnamn skrivna med vit penna på skinnpajens rygg. När deras gitarrsträngar gick sönder hade de knappt råd att köpa nya. De kunde knappast ha föreställt sig att folk skulle pratat om dem trettio år senare. Eller kunde de det?

”Men alltså hur låter death metal?” sa Cornelia.
”Tänk dig att ett gäng orcher startar ett band”, sa Selam.
”She’s not wrong”, sa Iris.
”Eller ett gäng nâzgul”, sa Selam.