Dorian Grays porträtt (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
En bokcirkelbok jag läste med Stäppvargarna.

Vad handlar den om?
Om Dorian som får sitt porträtt målat och önskar att det ska åldras istället för honom. Dreams come true men det blir inte så jättebra som han tänkt sig.

Vad tyckte jag?
Jag har länge velat läsa den här och blev glad när den valdes. Förutom ett kapitel där Wilde bara namedroppar en massa saker så var den riktigt underhållande men dessvärre så har den inte alls fastnat i mitt minne märker jag. Det var en bra bokcirkelbok med mycket att diskutera och många spännande karaktärer. Jag ser att jag tidigare skrivit att jag tyckte Henry/Harry var intressant men nu minns jag honom inte alls.

Jag vet inte om det skulle finnas plats i hjärnan för att minnas alla böcker så väl men vissa skulle jag liksom vilja ha en bra mycket tydligare bild av. Ungefär som jag har av Breakfast Club efter att ha sett den 30 gånger i tonåren men det blir många omläsningar gissar jag om jag ska få till såna bra minnen från böcker.

Utläst: 20 oktober 2018
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Allt jag inte kan säga

I slutet av förra sommaren blev jag så peppad av att läsa hur Sincerely Johanna (tror jag det var) talade sig varm om Emilie Pine att jag beställde boken och köpte en biljett till ett författarsamtal med henne utan att egentligen ha någon aning om vem hon var. Sen föll det sig så att samtalet krockade med ett föräldramöte och jag sålde min biljett och boken sjönk i prioriteringslistan. Ända tills för några veckor sedan då den valdes som nästa bokcirkelbok i en av mina cirklar. Jag minns inte om det var jag som föreslog den eller någon annan men jag brukar gilla att försöka kuppa in mina olästa böcker i bokcirkelomröstningarna. 😀

Allt jag inte kan säga består av sex essäer där irländska Pine berättar om olika delar av sitt liv. Inledningsvis möter vi hennes alkoholiserade far som ligger svårt sjuk i Grekland, nästa essä handlar om hennes barnlöshet, någon handlar om hennes ”vilda” ungdomsår och en annan om hennes karriär kantad av sexism. Det är en rad tunga ämnen eller händelser som hon tar upp men det är ändå texter som är lätta att ta till sig. Hela boken är bara ca 170 sidor och den var väldigt snabbläst.

Vissa av ämnena hon tar upp måste förstås mot det faktum att hon växt upp i ett katolskt Irland med lagar och sedvänjor som skiljer sig ganska mycket från våra svenska. Men det är ändå aktuellt och brännande och också väldigt utlämnande av både henne själv och familjen. Ändå känns hon väldigt distanserad när hon beskriver allt som format henne. I vissa fall har hon nog hunnit bearbeta och i andra fall tror jag att hon fått skapa distans för att kunna berätta. Jag tänker att det nog varit väldigt viktigt för Emilie att få berätta alla de här sakerna – allt hon [förut] inte kunnat säga och jag tror att hon gör många medsystrar en stor tjänst genom att dela med sig av sina erfarenheter.

Utläst: 20 juni 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Snöfall, mirakel och frusna hjärtan (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Well, har man läst en julbok så är man fast i träsket ju. Sen läses några stycken tills mättnad uppstår vilken varar ca ett år. En murrig höstdag som denna så blir jag faktiskt redan sugen på att läsa julromaner men jag ska ge mig till tåls i ca två månader.

Vad handlar den om?
Asta bor i London men måste åka hem till Irland på ett jobb. En knäpp familj, mycket charm och så klart två stiliga karlar är några av ingredienserna i denna bok.

Vad tyckte jag?
Ännu en julroman som jag gillade mycket. Det verkade så himla mysigt, om än lite jobbigt, när de var på Irland. Irland är en god tvåa efter Skottland när det gäller ställen jag lätt charmas av.

Utläst: 10 december 2016
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

En oväntad semester (måndagsmikron)

 

Varför läste jag den?
Jag tror att jag hittade den i en bokbytarhylla på jobbet och en av bokcirkeltjejerna hade sagt att Marian Keyes var underhållande, så why not liksom?

Vad handlar den om?
Rachel är lite väl mycket partyprinsessa i New York så hennes familj sätter henne på ett behandlingshem hemma i Irland. Det blir väl inte helt enkelt för henne.

Vad tyckte jag?
Det tog många år innan jag testade chicklit/feelgood/romance-genrerna och jag erkänner att jag var dryg och hade fördomar kring olika litteraturs värde. Idag ser jag inte bara läsning som karaktärsdanande (nja, riktigt så illa var det väl aldrig) utan väldigt ofta som ren avkoppling och jag har kommit att uppskatta dessa genrer väldigt mycket. Just den här boken nådde dock inte hela vägen fram för mig men jag kan ju testa ännu en i framtiden!

Utläst: 6 juli 2016
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format