I slutet av förra sommaren blev jag så peppad av att läsa hur Sincerely Johanna (tror jag det var) talade sig varm om Emilie Pine att jag beställde boken och köpte en biljett till ett författarsamtal med henne utan att egentligen ha någon aning om vem hon var. Sen föll det sig så att samtalet krockade med ett föräldramöte och jag sålde min biljett och boken sjönk i prioriteringslistan. Ända tills för några veckor sedan då den valdes som nästa bokcirkelbok i en av mina cirklar. Jag minns inte om det var jag som föreslog den eller någon annan men jag brukar gilla att försöka kuppa in mina olästa böcker i bokcirkelomröstningarna. 😀

Allt jag inte kan säga består av sex essäer där irländska Pine berättar om olika delar av sitt liv. Inledningsvis möter vi hennes alkoholiserade far som ligger svårt sjuk i Grekland, nästa essä handlar om hennes barnlöshet, någon handlar om hennes ”vilda” ungdomsår och en annan om hennes karriär kantad av sexism. Det är en rad tunga ämnen eller händelser som hon tar upp men det är ändå texter som är lätta att ta till sig. Hela boken är bara ca 170 sidor och den var väldigt snabbläst.

Vissa av ämnena hon tar upp måste förstås mot det faktum att hon växt upp i ett katolskt Irland med lagar och sedvänjor som skiljer sig ganska mycket från våra svenska. Men det är ändå aktuellt och brännande och också väldigt utlämnande av både henne själv och familjen. Ändå känns hon väldigt distanserad när hon beskriver allt som format henne. I vissa fall har hon nog hunnit bearbeta och i andra fall tror jag att hon fått skapa distans för att kunna berätta. Jag tänker att det nog varit väldigt viktigt för Emilie att få berätta alla de här sakerna – allt hon [förut] inte kunnat säga och jag tror att hon gör många medsystrar en stor tjänst genom att dela med sig av sina erfarenheter.

Utläst: 20 juni 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus