Titel: Jellicoe Road
Författare: Melina Marchetta
Förlag: X publishing
Utläst: 3 juni 2012
Mitt betyg: 3/5
Denna bok stod på min ungdomsboksutmaningslista och utöver det så har jag deltagit i enbokcirkelförallas bloggbokprat på fejjan. Nu var det länge sedan jag läste ut den men jag måste plita ner något litet i alla fall.
Det är en historia om Taylor, 17 år, som blivit övergiven i staden Jellicoe av sin mamma sex år tidigare. Hon plockades upp av Hannah som tog henne till en internatskola och blir någon slags stödperson för henne. Det finns en massa trådar i denna bok. I bokens början blir Taylor vald till ledare för det elevhem hon bor på och hon blir också förhandlare för skolan i det territoriekrig som traditionsenligt pågår mellan skolan, stadens ungdomar och de kadetter som varje sommar besöker staden. I bokens början försvinner också Hannah utan ett ord och vi får under bokens gång läsa delar av ett manuskript hon skrivit som berättar om fem ungdomar. Alla dessa trådar och bokens övriga trådar knyts så småningom ihop och ett sammanhang uppenbarar sig.
Den här boken var sjukt hypad när jag bestämde mig för att läsa den. Det som nog ändå gjorde att mina förväntningar inte var skyhöga var att det är en ungdomsbok och jag har ännu inte riktigt förlikat mig med denna genre. Nu har det som sagt gått två veckor sedan jag läste ut den och jag glömmer böcker väldigt fort. Det var ju bl.a. därför jag startade denna blogg! Jag vet att jag efter en bit av boken kände att jag inte längtade efter den och att jag inte berördes av den. När jag kommit lite längre in i boken så behövde jag inte längta efter den för jag låg i min läsfåtölj halva söndagen den 3 juni och sträckläste boken tills den var slut. Den blev väldigt spännande! Tyvärr blev jag inte direkt berörd utan håller mig nog fast vid det jag skrev om att det är en historia som puttrar uppe på ytan. När jag läst ut den tänkte jag att jag skulle ge bort den men nu när jag inte minns så mycket funderar jag på att läsa om den någon gång!
Jag förberedde det här inlägget samma dag jag läst ut boken och jag gav den då en fyra. När jag tänker på den nu så vill jag ge den en trea men jag har liksom glömt mycket av den och håller fast vi min första ingivelse i och med att det var ju så jag kände när jag precis läst ut den. Jag inser att jag måste skriva om mina böcker i väldigt snar anslutning till att de blivit utlästa för annars får jag svårt att skriva om dem.
Bokdivisionen 