Hyllvärmare nr 2 i år blev, helt enligt planen, Skuggland. Den bok som jag vann i en tävling för nio år sedan som lärarstudent och som sedan dess har blivit stående i hyllan.

Det är 80-tal och Erik växer upp i ett villaområde någonstans i Sverige i en spektakulär villa som hans pappa ritat åt hans mamma. Han är bästa kompis med grannpojken Erik och de hänger ofta hemma hos honom och spelar Shadowland, spelet som hans pappa – den ständigt frånvarande Ambassadpappan – har skickat. De lyssnar också på Michael Jackson och befinner sig i gränslandet mellan åren där man bygger med lego och åker snowracer och åren där klassdicso med hångel gör entré.

Grann-Erik vet inte alltid riktigt hur man ska bete sig och kan säga lite såna där konstiga saker som de andra i klassen reagerar på. Men han är Eriks bästa vän och Erik lyckas hålla dem på rätt sida av acceptansstrecket, de är inte så där helt utanför som några andra pojkar i klassen, men de är heller inte riktigt med. En dag börjar Marcus i klassen och snart är det inte Erik och Erik längre utan Grann-Erik och Marcus. Tills den dag då det inte är de heller för de har försvunnit spårlöst ut i natten.

Berättelsen utspelar sig främst i dåtid men vi möter också Erik i nutid i kortare passager. Den rör sig in och ut genom tid och rymd, känslor och tankar och trots att jag typ aldrig läser poesi så är det som en pollett trillar ner när jag läser att Jonas Brun både skriver och översätter poesi (bl.a. Louise Glück) för det vilar något poetiskt över hela texten.

Det är en återkommande scen. Det är hela barndomens scen. Den upprepas gång på gång. Det är ur den allting flödar:
Jag går ner för en trappa, eller jag öppnar en dörr eller ser in genom ett fönster. Jag ser utan att själv bli sedd och jag ser något som inte var avsett för mina ögon, något som jag sedan inte vet var jag ska göra av.

Det här är ingen thriller med en kommissarie som löser fallet till slut utan det är en minnesskildring från en barndom som slutar i ett trauma. Vi får en djup inblick i Eriks liv trots att det emellanåt är fragmentariskt. Det är en fantastisk teckning av alla de svårigheter, händelser och detaljer som utgör barndomen och det är Eriks minnen som styr berättelsen. I början av boken tyckte jag det var lite märkligt att det var så långa och detaljerade beskrivningar av hur huset såg ut och av spelet Shadowland som killarna spelar men ju längre in i boken jag kom desto vettigare tedde de sig. Det är just Eriks minnen och det här är de detaljer han hållit fast vid.

Skuggland är fascinerande läsning och en berättelse som långsamt kryper in under huden på dig. Jag blir genast nyfiken på att läsa mer av Jonas Brun och undrar hur jag kunnat missa honom i så många år. Förutom att han stått framför min näsa i ca nio år då…

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 21 februari 2021
Mitt betyg: 4/5