kollektivet en bokcirkel – Bokdivisionen

Jag lyckades vara snabb på bollen och få ett ex av Sällskapsmänniskor från Kollektivet – en bokcirkel. Då jag älskade Queenie var jag väldigt pepp på den här och jag prioriterade upp den i läshögen eftersom grundtanken i Kollektivet är att man helst ska skicka sin bok vidare efter läsning.

I Sällskapsmänniskor möter vi den oduglige karlsloken Cyril Penningtons fem barn: Nikisha, Danny, Dimple, Lizzie och Prynce. De har fyra olika mammor och har inte direkt något med varandra att göra förutom den enda gången Cyril tar med dem alla till en park så att de ska se varandra och hädanefter veta att de är syskon och inte råka ligga med varandra.

Omkring 15 år efter parkmötet råkar den nu 30-åriga Dimple ut för en obehaglig händelse – ett problem kan vi säga – varpå hon kontaktar sin äldsta syster, Nikisha, för hjälp. Denne ringer i sin tur upp alla de andra och de träffas hemma hos Dimple. Händelsen binder dem samman, trots att alla inte är direkt pepp på det, och de måste nu arbeta tillsammans för att lösa problemet vilket långsamt knyter dem närmare varandra.

Första kapitlet är helt fantastiskt men tyvärr blev jag därefter lite besviken på den här boken. Problemet är liksom väldigt skruvat och otrovärdigt, det påminner lite om en annan bok jag läst och gillat men där tyckte jag om det skruvade. Men här känns det som att grunden för hela berättelsen är fel. Jag tycker nämligen jättemycket om de fem olika syskonen och hade gärna läst en berättelse om dem på ett annat sätt.

Carty-Williams är fortfarande rolig och lättläst men allting känns mer tunt och faller oftare platt i den här boken än Queenie. Precis som i Queenie så lyfter hon olika viktiga samhällsproblem men det når inte fram till mig på samma sätt. Omslaget är dock riktigt läckert och för dig som inte känner till Hadil Mohamed så rekommenderar jag dig att spana in hennes verk på @io_designstudio.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 27 januari 2023
Mitt betyg: 3/5

Titel: Pappaklausulen
Författare: Jonas Hassen Khemiri

Förlag: Albert Bonniers förlag
Sidantal: 367
Utgivningsår: 2018

Utläst: 14 juli 2018
Mitt betyg: 4/5

Tack vare Kollektivet – en bokcirkel på fejjan fick jag chansen att förhandsläsa den här. Det är tredje boken av Khemiri jag läser. Jag läste Ett öga rött för typ 100 år sedan när den kom ut och gillade den väldigt mycket. Jag bodde själv i närheten av Skärholmen då och det var häftigt att läsa om ens närmiljö samt att språket var så coolt! Förra året (förrförra?) läste jag Allt jag inte minns och jag vet inte om jag var i fel fas för den men jag tyckte den var lite svårläst har jag för mig, den var så annorlunda skriven att det var trögt för mig att komma in i den.

Pappaklausulen är också annorlunda skriven men på ett tydligare sätt. Berättelsen kretsar kring en familj och en pappa som just kommit hem till Sverige vilket han gör en gång i halvåret. Han är ”en farfar som är en pappa” och han är bitter på sina barn för att han inte tycker att de tar hand om honom som de borde och att de inte visar tillräcklig respekt.

I själva verket har han övergivit sin familj när barnen var små men trots det har sonen hjälpt honom i alla dessa år med olika saker som att flytta pengar mellan bankkonton eller att ansvara för boende till honom när han kommer (Pappaklausulen). Men sonen har egna barn nu och är less på att alltid göra som han blir tillsagd, han har gjort det hela livet och vill förhandla om Pappaklausulen. Dottern har en jobbig relation bakom sig och är nu gravid med en kille som inte är hennes pojkvän tycker hon, fast han tycker det.

Det här är en sådan bok där det inte riktigt går att beskriva handlingen för i sådant fall måste jag nästan skriva av hela boken märker jag. Den handlar om familjen. Vilka relationer har vi till varandra? Varför har vi det så? Hur har vi format varandra och varför fastnar vi i beteendemönster? Ibland förstår vi inte varandra men vi talar sällan ut om det. Och gör vi det så förstår vi ändå inte varandra för jag har ju inte gjort något fel.

Boken är väldigt fint skriven och de olika karaktärerna får alla komma till tals. Nu var det ett tag sedan jag var småbarnsförälder men jag ler stort åt Khemiris beskrivningar av en så enkel sak som att komma ut på en liten utflykt tillsammans och det finns väldigt många tillfällen till igenkänning i boken. Stämningar och känslor förmedlas fint genom små nyanser i språket och läsaren kommer närmre pappan, sonen, systern och de andra än vad de gör varandra. Alla lever som i sin egen verklighet där de tycker att deras perspektiv är det enda rätta men de når inte fram till varandra.

Khemiri har själv småbarn och att bli pappa har säkert fått honom att fundera över sin egen relation till sin pappa och vilken förebild han vill bli för sina barn. Hur mycket av oss själva för vi över på nästa generation? Med det inte sagt att hans pappa behöver vara precis som pappan i den här i boken men i en intervju i DN så berättar han faktiskt just om sin frånvarande pappa.

Hur mycket dina föräldrar är du?

Köp på Adlibris eller Bokus