Titel: Pappaklausulen
Författare: Jonas Hassen Khemiri

Förlag: Albert Bonniers förlag
Sidantal: 367
Utgivningsår: 2018

Utläst: 14 juli 2018
Mitt betyg: 4/5

Tack vare Kollektivet – en bokcirkel på fejjan fick jag chansen att förhandsläsa den här. Det är tredje boken av Khemiri jag läser. Jag läste Ett öga rött för typ 100 år sedan när den kom ut och gillade den väldigt mycket. Jag bodde själv i närheten av Skärholmen då och det var häftigt att läsa om ens närmiljö samt att språket var så coolt! Förra året (förrförra?) läste jag Allt jag inte minns och jag vet inte om jag var i fel fas för den men jag tyckte den var lite svårläst har jag för mig, den var så annorlunda skriven att det var trögt för mig att komma in i den.

Pappaklausulen är också annorlunda skriven men på ett tydligare sätt. Berättelsen kretsar kring en familj och en pappa som just kommit hem till Sverige vilket han gör en gång i halvåret. Han är ”en farfar som är en pappa” och han är bitter på sina barn för att han inte tycker att de tar hand om honom som de borde och att de inte visar tillräcklig respekt.

I själva verket har han övergivit sin familj när barnen var små men trots det har sonen hjälpt honom i alla dessa år med olika saker som att flytta pengar mellan bankkonton eller att ansvara för boende till honom när han kommer (Pappaklausulen). Men sonen har egna barn nu och är less på att alltid göra som han blir tillsagd, han har gjort det hela livet och vill förhandla om Pappaklausulen. Dottern har en jobbig relation bakom sig och är nu gravid med en kille som inte är hennes pojkvän tycker hon, fast han tycker det.

Det här är en sådan bok där det inte riktigt går att beskriva handlingen för i sådant fall måste jag nästan skriva av hela boken märker jag. Den handlar om familjen. Vilka relationer har vi till varandra? Varför har vi det så? Hur har vi format varandra och varför fastnar vi i beteendemönster? Ibland förstår vi inte varandra men vi talar sällan ut om det. Och gör vi det så förstår vi ändå inte varandra för jag har ju inte gjort något fel.

Boken är väldigt fint skriven och de olika karaktärerna får alla komma till tals. Nu var det ett tag sedan jag var småbarnsförälder men jag ler stort åt Khemiris beskrivningar av en så enkel sak som att komma ut på en liten utflykt tillsammans och det finns väldigt många tillfällen till igenkänning i boken. Stämningar och känslor förmedlas fint genom små nyanser i språket och läsaren kommer närmre pappan, sonen, systern och de andra än vad de gör varandra. Alla lever som i sin egen verklighet där de tycker att deras perspektiv är det enda rätta men de når inte fram till varandra.

Khemiri har själv småbarn och att bli pappa har säkert fått honom att fundera över sin egen relation till sin pappa och vilken förebild han vill bli för sina barn. Hur mycket av oss själva för vi över på nästa generation? Med det inte sagt att hans pappa behöver vara precis som pappan i den här i boken men i en intervju i DN så berättar han faktiskt just om sin frånvarande pappa.

Hur mycket dina föräldrar är du?

Köp på Adlibris eller Bokus