lucia berlin – Bokdivisionen

Jag hade två halvt utlästa böcker från min feministiska bokcirkel och det här var den andra och sista. Vi diskuterade den i februari men sen tog det ett bra tag innan den blev utläst. Både för att jag hade lässvackor och mycket annat på läsagendan men faktiskt också för att det är en bok som tjänar på att intas i små tuggor.

Handbok för städerskor är en novellsamling och den bok som gav Lucia Berlin ett genombrott faktiskt först 11 år efter hennes död. Vissa av novellerna anknyter till varandra och jag gissar att det är mer eller mindre hela Lucia Berlins eget liv som porträtteras i novellerna. Kanske inte varenda detalj såklart men jag skulle bli förvånad om hon inte suttit på just de tvättomaterna hon skriver om eller dragits med missbruk och en skev familj. Vad jag förstår så flyttade hon ofta och bodde i olika delar av USA samt Mexiko och Chile under sin livstid och det är också här de olika novellerna utspelar sig.

Lucia Berlin har en förmåga att på väldigt få sidor öppna upp en hel värld och dra in dig i den. Närvaron är total från min sida. När varje novell tar slut så känns det nästan som jag läst en hel bok om det lilla som precis hände. Några få gånger finns där någon liten twist men allt som oftast slutar det bara. Lucia Berlin liksom lyfter på locket och låter oss kika in en stund och sen är det över.

Perspektiv är en intressant skriven novell som delvis berättas genom att berättaren berättar hur hon skulle skriva en novell. Hon börjar med att fundera kring att det är lättare att ta till sig en berättelse skriven i tredje än första person.

Jag menar, om jag bara presenterade kvinnan jag håller på att skriva om nu med…

”Jag är en ensamstående kvinna som snart är sextio år gammal. Jag arbetar på en läkarmottagning. Jag åker buss hem. Varje lördag tvättar jag kläder och sedan handlar jag på Luckys och köper med söndagens Chronicle hem.” Då skulle ni säga: Men lägg av.

Men min novell börjar med: ”Varje söndag efter tvättomaten och ett besök i mataffären, köpte hon söndagens Chronicle.” Och så kommer ni att lyssna på alla de tvångsmässigt noggranna och trista små detaljerna i den här kvinnans, i Henriettas liv bara för att det är skrivet i tredje person.

och sen rätt vad det är så har hon ändå skrivit en liten novell om den här Henrietta. Alltså det är så enkelt och kunde bli klumpigt men blir istället genialiskt.

En annan novell som jag tycker mycket om är Toda luna, todo año om en amerikansk änka som är spansklärare och åker på semester till Mexiko och lär känna några mexikanska dykare och finner lite kärlek. Det är så vackert hur hon får leva upp och blomma ut.

Ett helt liv ryms i den här novellsamlingen som innehåller både kärlek, hopp, glädje och humor men också mycket sorg, missbruk, fängelsevistelser och fattigdom. Jag läste den här boken som e-bok men kan tänka mig att köpa ett ex för att då och då gå och bläddra i den och läsa om några noveller och jag är glad att jag läste ut den fastän det tog sin lilla tid. Rekommenderas!

Utläst: 31 oktober 2020
Mitt betyg: 4/5

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den.

Veckorna flyger förbi just nu precis som de brukar under vårterminen. Jag är inte den som lider av mörkret men jag har noterat att det blir ljusare och ljusare när jag var dag promenerar hem från jobbet. Träningen rullar på och jag är väldigt pepp på alla mina olika träningsprogram. I veckan som kommer ska jag på bokcirkel och diskutera Tokarczuk. Jag har några få delar kvar av radioföljetongen och jag gillar den skarpt!

Nu i helgen påbörjade jag nästa bokcirkelbok som är Handbok för städerskor av Lucia Berlin. Det är över 40 noveller och vi sa att man får läsa så många man orkar. Hittills har jag bara läst tre stycken och jag bjuder på en smakbit ur den andra novellen, Dr H.A. Moynihan, vilken faktiskt var en rätt blodig historia.

Alla avskydde morfar utom Mamie, och jag, antar jag. Varenda kväll drack han sig full och blev elak. Han var hjärtlös och trångsynt och stolt. Han hade skjutit morbror John i ögat under ett gräl och han hade skambelagt och förnedrat mamma hela hennes liv. Hon pratade inte med honom, gick inte ens i närheten av honom eftersom han var så skitig, han slafsade med maten och spottade och lade ifrån sig blöta cigaretter överallt. Han var helt täckt av vita gipsfläckar från tandformarna, som om han var en målare eller staty.

Han var den bästa tandläkaren i västra Texas, kanske i hela Texas. Det var många som sa det och jag trodde på dem. Det stämde inte att alla patienter var gamla fyllon eller kompisar till Mamie, vilket mamma påstod. Det kom fina herrar från Dallas och Houston, till och med, eftersom han gjorde så fantastiska löständer. Hans löständer halkade inte omkring och det visslade aldrig om dem och de såg helt verkliga ut. Han hade tagit fram ett hemligt recept som gav dem rätt färg, ibland gjorde han till och med avslagna flisor och de kunde vara gula och ha fyllningar och kronor.