Mirakel

Jag fick en förfrågan om att läsa den här boken och blev lockad av att den beskrevs som magisk realism då det är en genre jag gillar.

Mirakel handlar om Rakel som vi nog vill placera någonstans längs autismspektrumtillståndets skala. Hon är ganska fyrkantig i sitt tankesätt, väldigt rak och ärlig och inte mycket för krusiduller och småprat. När hon möter en man vid namn Agaton inne på en pub och han visar sig vara ett spöke så tar det inte lång tid innan hon accepterar det. Agaton behöver Rakels hjälp för att få olika spöken att passera över till dödsriket och hon tar sig an uppgiften till fullo. För Rakel blir det här starten på en lång rad ganska livsomvälvande händelser.

Det tar inte mer än några sidor in i boken innan jag förälskar mig i Rakel och hennes sköna sätt. Hur hon liksom säger saker som alla tänker men ingen riktigt vågar säga. Fler än en gånger så drar jag på munnen och berättar för min sambo vad Rakel har sagt. Det kan tyckas fånigt kanske att hon möter ett spöke men det är inget vitt lakan utan en själ som fastnat i mellanvärlden och dessutom inte vet varför han gjort det. Jag gillar verkligen hur Elisabeth Häll beskriver hela andevärlden och hur det ser ut när vi dör och vilka alternativ som fanns. Det är nästan så att jag känner att det är sanningen hon presenterar.

Boken handlar inte heller primärt om spöken utan om Rakel och hennes identitet och hur hon genomgår en verkligt fin, och annorlunda, slags metamorfos. Den inledande Rakel är ensam, vilsen och utan mening medan den avslutande Rakel är någon helt annan. Jag tycker boken höll hela vägen in i mål och att Häll hittade på så bra och oväntade vinklar samt trovärdiga förklaringar i sin berättelse. Boken är relativt kort men lyckas ändå innehålla precis hur mycket som helst. Kanske för att den precis som Rakel är ganska koncis i sitt utförande. Det här är en väl läsvärd debut och jag ser fram emot att få läsa mer av Häll i framtiden!

Titel: Mirakel
Författare: Elisabet Häll
Förlag: Ekström & Garay
Sidantal: 210
Utgivningsår: 2020
Utläst: 27 oktober 2020
Mitt betyg: 4/5

Köp på Adlibris eller Bokus

Tack till Ekström & Garay för recensionsexemplar!

En smakebit på søndag: Mirakel

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den.

Jag har precis inlett en veckas semester och den är välbehövlig. Jag har små krav och det jag vill är att träna, läsa, blogga, brodera och v i l a. Efter en dag så har jag lyckats med det mesta på min lista men inte allt. Jag ska verkligen njuta av den här veckan nu.

Förra veckan skrev jag att jag var klar med att restblogga om 2017 års böcker och nu är jag också klar med 2018! Haha, jag får se till att läsa flitigt om jag ska ha nog böcker att blogga om sen när jag är klar med alla mina restrecensioner. Nu har jag bara 13 böcker men 9 recensioner (samkör fyra noveller) kvar att skriva innan jag är helt klar. Jag vågar faktiskt tro på att Projekt blogga ikapp ska ros i hamn! Och jag är inte den som är känd för att avsluta utmaningar och projekt, alla andra utmaningar ligger pyrt till men så har jag också lagt mycket tid på bloggandet sedan i somras, och kanske läst lite mindre. Man ska inte ropa hej så klart men jag ser verkligen ljuset i tunneln nu.

Jag fick en förfrågan om att läsa Mirakel och gillade beskrivningen: ”Mirakel är ett verk av magisk realism, en berättelse om identitet, individualism och vänskap.” Jag gillar verkligen magisk realism och tänkte att den skulle passa mig. Jag har inte läst så långt ännu men är redan galet kär i huvudpersonen Rakel. Hon är störtskön helt enkelt. Smakbiten kommer från när hon har medarbetarsamtal med sin chef.

”Nej tack.”
”Nej tack?”
”Du frågade om jag ville vara med i festkommittén. Mitt svar är nej tack. För det är väl inte obligatoriskt?”
Lisen fuktade sina läppar och Rakel noterade att hon hade fått lite läppstift på tänderna.
”Nja, kanske inte obligatoriskt på det sättet, det är mer en oskriven regel att alla ska vara med åtminstone någon gång…”
”Men det finns inget fastställt beslut på att man måste?”
Lisen suckade.
”Nej.”
”Okej, då så, nej tack.”