Inte längre hemma

Inte längre hemma är den fristående uppföljaren till Allt går sönder och den allra sista kurslitteraturboken jag recenserar från kursen Postkoloniala litteraturstudier. Det var den här vi främst skulle läsa och analysera men jag ville som jag tidigare berättat läsa Allt går sönder också för att få en vidare bild.

Vi har i den här boken kommit fram till 1950-talet och Obi, Okonkwos (från Allt går sönder) sonson får låna pengar från Umuofias byråds-avdelning* i Lagos och en chans att åka till Storbritannien och studera. När han återvänder därifrån förväntar sig byrådet att Obi ska uträtta stordåd och framförallt tjäna storkovan. Bara det att Obi läste litteraturvetenskap och inte juridik som byrådet tänkt sig. Och han får förvisso ett jobb hos den brittiska administrationen i Lagos men det genererar inte pengar på det sätt Obi tänkt sig.

(*Jag minns inte längre vad de kallades i boken och orkar inte rota fram den men där byrådet styrde i Umuofia förr i tiden så är den här sammanslutningen en slags förlängning av det, men i huvudstaden Lagos.)

De allra flesta nigerianska tjänstemän är korrupta och tar emot mutor. Obi tänker inte bli en av dem men det går inte riktigt som han tänkt sig. Dessutom blir han kär i en flicka som anses vara en osu (en outcast) enligt traditionen och hans föräldrar motsätter sig starkt hans önskan om att gifta sig med Clara. Det som blir spännande här är att även fast hans föräldrar bekänt sig till kristendomen för länge sedan så är det i detta fall igbokulturens anor som fortfarande lyser igenom i deras fördomar och åsikter.

Det är svårt att berätta om de här böckerna utan att avslöja hela handlingen så jag tror jag stannar här. Där Allt går sönder alltså skildrar tiden innan och i begynnelsen av kolonialiseringen av Nigeria så befinner vi oss här mitt i det koloniala samhället med den brittiska övermakten som styr. Du måste inte ha läst Allt går sönder för att ha behållning av denna men jag tycker att det ger mycket mer att läsa bägge två.

På en del ställen läser jag att det här är en trilogi men på andra att det är två böcker till som ingår i den här ”serien” där Achebe berättar om Nigerias historia; Guds pil och En folkets man. Den sistnämnda ser jag ska utges igen på Tranan 2023 så då kan jag ju passa på då att läsa den. Jag hoppas att det kommer ett nytryck av Allt går sönder också, jag läste den som e-bok men skulle gärna ha en inbunden kopia i hyllan.

Förlag: Bokförlaget Tranan
Utläst: 11 april 2021
Mitt betyg: 4/5

Allt går sönder

I våras läste jag en kurs som hette Postkoloniala litteraturstudier, den ges på andra halvan av vårterminen på Stockholms Universitet och jag kan varmt rekommendera den. I kursen läste vi en hel del intressant litteratur där Achebes Inte längre hemma var en av dem. Jag ville dock läsa den här innan för att få hela bilden så jag passade på att klämma den också.

Okonkwo är en stolt och stark krigare, en man med många fruar och en av de viktigaste männen i byn Umuofia där han bor. Boken utspelar sig i slutet av 1800-talet och vi får först en skildring av det traditionella igbolivet innan den vite mannen kom till Nigeria. Religion och social status är viktigt och livet styrs av riter och traditioner. Okonkwo är hård och drar sig inte för att bruka våld i sina relationer och han är minst sagt fyrkantig. Det viktigaste i hans ögon är att ingen ska missta honom för en fattig vekling.

Okonkwo tillbringar ett par år i en annan by av en anledning och när han återvänder har den vite mannen tågat in i hans hemby, byggt kyrkor och förvridit huvudet på hans son. Okonkwo försöker att bjuda motstånd men ingen vill följa honom på hans väg och den forne hjälten faller allt längre ner från sin en gång så höga position.

Den här boken var väldigt intressant. Achebe skildrar Nigeria före och under kolonisationen och han drar sig inte för att visa både de bra och dåliga sidorna av igbokulturen. Okonkwo är en spännande karaktär även om jag inte sympatiserar med honom nästan överhuvudtaget. Jag tycker faktiskt att han är både dryg, snarstucken, elak och alltför stolt för sitt eget bästa.

Achebe skriver enkelt, han ville att boken skulle vara tillgänglig för alla, och stundtals riktigt roande. Han är uppväxt i en kristen familj men med nära släktingar som fortfarande levde traditionellt byliv och detta gör att han kan skildra bägge världarna inifrån. Jag är ett fan av kodväxling och gillar hur han använder ord och uttryck på igbo utan att översätta dem. Mer än en gång funderar jag också på hur kolanöt egentligen smakar även om jag gissar att den inte främst inmundigas p.g.a. smaken utan snarare dess innehåll i kombination med traditionen.

Förlag: Bokförlaget Tranan
Utläst: 10 april 2021
Mitt betyg: 4/5

Fiskarmännen (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag köpte den på bokrea och föreslog den sedan som bokcirkelbok när det var min tur att välja bok.

Vad handlar den om?
Om fyra nigerianska bröder som smiter iväg till en flod för att fiska. Där får de höra en spådom som kommer att så split emellan dem. Även en hel del om landets politik får vi veta.

Vad tyckte jag?
Jag gillade den men den har inte stannat så jättemycket hos mig så här i efterhand. Det var en skrock, hemskheter, politik och familjeliv i en salig blandning. Den tillhör i alla fall de böcker som fått stanna kvar hos mig och det är ett bra betyg!

Utläst: 25 april 2018
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

We should all be feminists (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
För att jag ville läsa allt av Chimamanda och dessutom lära mig mer om feminism.

Vad handlar den om?
Om feminism och varför du bör vara feminist.

Vad tyckte jag?
Jag gillade den skarpt! Enkel att läsa och fylld av mycket klokskap. En bra introduktion för den som vill närma sig feminismen.

Utläst: 5 januari 2016
Mitt betyg: 5/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Stanna hos mig

Decembers månads enda bokcirkelbok var en riktig fullträff. Jag hade en lite mosig lördag och bäddade ner mig i sängen med den här och låg kvar där tills den var utläst.

Yejide träffar Akin på en biograf, han är där med en annan tjej men dumpar henne efter filmen då han bara har ögon för Yejide. De gifter sig och har det bara fint men det där obligatoriska barnet vill inte komma. Till sist börjar släkten kräva att Akin ska ta en andra fru och han går motvilligt med på det. Men ingenting blir som någon av dem tänkt sig.

Den här boken rymmer så otroligt mycket som inte går att berätta utan att spoila. Det är kärlek, sex, sorg, svek, desperation, vänskap, hemligheter och rituella ceremonier. Det är krockar mellan tradition och modernitet och mellan kunskap och okunskap. Det är en underbar läsupplevelse som tar med dig runt bland alla känslor och olika händelser. Precis som Chimamanda så väver Ayòbámi Adébayò in den politiska utvecklingen i Nigeria i berättelsen och ger oss en bild av hur hela samhället fungerade på 1980-talet. Hennes språk är enkelt men ändå så träffsäkert och omfångsrikt och titeln är genial. Det var en extremt bra bokcirkelbok med väldigt mycket att prata om. Jag ser oerhört mycket fram emot att få läsa fler böcker av Adébayò.

Utläst: 15 december 2018
Mitt betyg: 5/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Lila hibiskus (måndagsmikron)

Titel: Lila hibiskus
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie

Förlag: Bonnier Pocket
Sidantal: 279
Utgivningsår: 2011 (Originalupplaga: 2003)

Utläst: 25 februari 2015
Mitt betyg: 4/5

Varför läste jag den?
För att jag läst En halv gul sol, snudd på stalkat Chimamanda online och bara: Pling! Den här författaren måste en läsa a l l t av!

Vad handlar den om?
En familjefader som är en hjälte i samhället men misshandlar familjen och styr dem med järnhand i hemmet. Hans barn som gör uppror.

Vad tyckte jag?
Jag skäms så jag dör att jag inte skrivit några recensioner av alla Chimamanda-böcker och jag funderar allvarligt på att läsa om så många jag hinner innan hon kommer i november. Jag älskade den såklart!

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Americanah

4D8CC4A1-1B7C-454D-A376-9F0524BF6692.jpegTitel: Americanah
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie

Förlag: Bonnier Pocket
Sidantal: 586
Utgivningsår: 2014 (Originalupplaga: 2013)

Utläst: 8 juli 2018
Mitt betyg: 4/5

Om någon frågar jag mig om favoritförfattare så är den första jag kommer att tänka på Chimamanda. Det här är den fjärde boken av henne jag läser men tyvärr har jag bara mikrobloggat om En halv gul sol. Jag drog mig länge för att läsa den då jag var så såld på de andra och så hade jag någonstans läst lite missnöjda kommentarer om den här och jag var nog lite rädd att bli besviken. Det var ju såklart helt i onödan, jag blev inte besviken det minsta. Jag har för mig att det bl.a. var bloggposterna i boken som någon stört sig på men jag tyckte tvärtom att de var intressanta. Ibland kan det ju stjälpa att läsa för mycket om böcker, både positivt och negativt.

Ifemelu och Obinze är kära tonåringar i Nigeria. Hon åker till USA för att plugga och tanken är att han ska komma efter men en händelse gör att Ifemelu bryter kontakten helt med honom och han kommer aldrig dit. Deras liv tar olika vägar, Ifemelu blir en framgångsrik bloggare i USA som skriver om rasfrågan medan Obinze söker lyckan i London. Olika partners kommer och går men de kan aldrig riktigt släppa varandra i tanken.

Kärlek är ett centralt tema i boken men naturligtvis också rasism och klass. Chimamanda sätter ord på många saker kring rasismen vilka fortfarande är högst levande idag och även om vi kanske kommit några steg framåt sedan boken skrevs så är det ännu långt kvar. Eller har vi kommit längre? I ett av blogginläggen skriver Ifemelu att om man frågar svarta och vita om rasismen tillhör det förflutna så säger vita att den gör det medan svarta svarar att den fortfarande existerar. Och visst gör det den.  Vithetsnormen är fortfarande rådande i världen och främlingsfientligheten letar sig alltjämt in i de minsta vrår. Jag rekommenderar alla att läsa den här boken och särskilt du som är vit.

Köp på Adlibris eller Bokus

En halv gul sol (måndagsmikron)

en-halv-gul-solTitel: En halv gul sol
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie

Förlag: Albert Bonniers förlag
Sidantal: 682
Utgivningsår: 2008 (Originalupplaga: 2006)

Utläst: 25 juni 2014
Mitt betyg: 5 /5

Varför läste jag den?
Den hittades i en s.k. Readcyclingtunna på lokala biblioteket i maj 2012 och jag hade läst väldigt mycket gott om den.

Vad handlar den om?
Krig i Nigeria och två tvillingsystrars relation till varandra och alla runtomkring dem. Kärlek, tro, hopp, hemskheter och elände.

Vad tyckte jag?
Jag blir lite beklämd när jag försöker minnas boken så här två år efteråt för jag vet att jag älskade den så sjukt mycket men ändå minns jag så lite av den idag. Måndagsmikron-inläggen kommer att få mig att vilja läsa om alla bra böcker för att kunna ge dem den recension de förtjänar (jag gjorde faktiskt så med Cirkeln!) eller så kanske de (förhoppningsvis) får mig att skriva recensionerna mer direkt igen för att faktiskt minnas böckerna.

Det var min första Chimamanda-bok och jag säger bara: läs allt hon någonsin skriver för hon är både fantastiskt bra och vansinnigt cool!

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format