poesi – Bokdivisionen

Fram tills i höstas hade jag en feministisk bokcirkel och en av deltagarna i den tipsade mig om den här boken. Det var efter en träff där jag och en annan deltagare uttryckt vår inkompabilitet med poesi. Jag läste lite i den då men kom av mig efter några sidor. Nu i vintras/våras lånade jag den igen och det tog ett bra tag innan jag tvingade mig själv att läsa igenom den.

Nu är ju ett av mina problem med poesi säkert att jag inte alls tänder på den här idén om att öppna en poesibok och läsa en dikt här och en dikt där. Nej, jag är helt enkelt projektuös till min karaktär på många områden och läsning är inget undantag. Så varför läsa en dikt här och där när jag kan trycka en hel diktsamling och sen notera boken som LÄST i min statistik?

Så jag läste boken från början till slut och jag tror definitivt inte att det var dåliga dikter, då hade jag nog ledsnat rejält. Men det är ju bara det här att dikter inte talar till mig. Den jag tyckte bäst om var som en längre novell om huvudpersonen och hennes relation till den numera döde fadern och brorsan som stack från stan. Den var riktigt bra. Som vanligt med dikter, eller i alla fall de jag försöker mig på, så handlar det en hel del om psykisk ohälsa vilket jag har svårt att relatera till.

Tyvärr har jag redan lämnat tillbaka den så jag kan inte ge några exempel på dikterna här men du kan säkert googla och hitta några om du tycker Daley-Ward låter intressant. Och jag tror verkligen att hon ÄR en grym poet så det känns överhuvudtaget taskigt att jag ska recensera henne. Jag hade gjort ett lika dåligt jobb om jag recenserat en instruktionsmanual om båtbyggande, det är liksom inte mitt intresse helt enkelt.

Frågan är nu om jag ska ge mig på någon helt annan genre av poesi men jag tror absolut inte att grejer som

O, for a draught of vintage! that hath been

Cool’d a long age in the deep-delved earth,

Tasting of Flora and the country green,

Dance, and Provençal song, and sunburnt mirth!

(ur Ode to a Nightingale av John Keats)

är för mig men vad vet jag. Jag ger inte upp ännu.

Förlag: it-lit
Utläst: 23 april 2023
Mitt betyg: 3/5

Jag minns inte alls hur det kom sig att jag läste denna. Jag vet att jag såg den på Feministisk marknad på Nalen i december 2018 men då hade jag den redan i min ägo. Någon hade förmodligen tipsat mig någonstans så att jag blev nyfiken i alla fall.

Poesi har aldrig varit min grej. Jag som alltid hade högsta betyg i svenska under skolåren hade ändå två stora stötestenar: litteraturhistoria och poesi. Det är väl det här med analys som jag inte bemästrar. Jag är generellt ganska positiv till det mesta jag läser och när folk börjar prata om otrovärdiga karaktärer etc. känner jag mig allt som oftast som ett frågetecken. Jag bara slukar orden och berättelsen. Men poesi är liksom bara en massa lösryckta fraser och ord staplade på varandra. Det ska vara fyndigt och underfundigt och svårmodigt och folk skriver aldrig det de menar.

Men av någon anledning gav jag alltså Ida Eklöf en chans och det ångrar jag inte. Många av de här dikterna kunde jag faktiskt förstå! Hon skriver i huvudsak i två spår: Psykisk ohälsa och feminism, men även några knasroliga och några mer romantiska dikter finns att läsa.

Psykisk ohälsa har jag aldrig direkt lidit av även om jag såklart kan känna mig nere emellanåt, men inte så där att allt är nattsvart etc. Jag är generellt positiv även till livet och behöver väldigt lite för att känna mig tillfreds. Jag har t.o.m. fått höra, av någon mindre trevlig, att jag skulle kunna sitta hemma och käka wellpapp och vara nöjd med det. Tja, kanske det? Alltid när mina elever frågar mig om min favoritmat så svarar jag: den som någon annan lagat. Sen vad det är spelar inte så stor roll. Men de är ändå bra de här lite deppiga dikterna och jag kan känna lite av mörkret som förmedlas.

november

Det är nu vi inte ska dö.
Vi ska inte dö.
Det är bara lite snö.
Eller mycket.
Det är bara lite mörkt.
Eller mycket.
Men det blir ljusare igen.

Det är nu vi inte ska dö.
I år igen.
Men hålla oss för skratt.

De feministiska dikter uppskattar jag verkligen. De är ofta roliga och hade platsat i ett Liv Strömquist-album. Ida Eklöf känns ung och arg på gubbväldet och alla orättvisor i samhället. Jag är måhända inte så jätteung längre men kan relatera hårt till allt annat.

VARNING!

Utfärdar varning för några av
världens giftigaste (av)arter:

funktionalitetsn-orm
vithetsn-orm
heteron-orm
mansn-orm
köttn-orm
byx-orm

Observera att den sistnämnda är särskilt svårtämjd
o ej kan ställas till svars pga
drivs av NATURLIG instinkt
o husse är svårt ding i kolan

Efter att ha läst och uppskattat denna hoppades jag att det skulle vara en ingång till mer poesi men nä, så har det inte blivit. Nu när jag läser om några av dem så finns där ju ändå någonting. De väcker små tankar och känslor liksom. Det känns som att de växer när jag läser dem igen och igen och kanske är det så jag bör göra?

Jag har länge tänkt att jag kanske borde ge Athena Farrokhzad en chans? Jag gillade också en uppläsning av Rudy Francisco jag såg på sidan Button Poetry på fb och är lite nyfiken på hans debut Helium som kom för några år sedan. Kanske är det spoken word som är mer min grej? Jag vägrar i alla fall att för evigt avskriva poesin från mitt wellpappliv.

Utläst: 20 december 2018
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus