Jag minns inte alls hur det kom sig att jag läste denna. Jag vet att jag såg den på Feministisk marknad på Nalen i december 2018 men då hade jag den redan i min ägo. Någon hade förmodligen tipsat mig någonstans så att jag blev nyfiken i alla fall.

Poesi har aldrig varit min grej. Jag som alltid hade högsta betyg i svenska under skolåren hade ändå två stora stötestenar: litteraturhistoria och poesi. Det är väl det här med analys som jag inte bemästrar. Jag är generellt ganska positiv till det mesta jag läser och när folk börjar prata om otrovärdiga karaktärer etc. känner jag mig allt som oftast som ett frågetecken. Jag bara slukar orden och berättelsen. Men poesi är liksom bara en massa lösryckta fraser och ord staplade på varandra. Det ska vara fyndigt och underfundigt och svårmodigt och folk skriver aldrig det de menar.

Men av någon anledning gav jag alltså Ida Eklöf en chans och det ångrar jag inte. Många av de här dikterna kunde jag faktiskt förstå! Hon skriver i huvudsak i två spår: Psykisk ohälsa och feminism, men även några knasroliga och några mer romantiska dikter finns att läsa.

Psykisk ohälsa har jag aldrig direkt lidit av även om jag såklart kan känna mig nere emellanåt, men inte så där att allt är nattsvart etc. Jag är generellt positiv även till livet och behöver väldigt lite för att känna mig tillfreds. Jag har t.o.m. fått höra, av någon mindre trevlig, att jag skulle kunna sitta hemma och käka wellpapp och vara nöjd med det. Tja, kanske det? Alltid när mina elever frågar mig om min favoritmat så svarar jag: den som någon annan lagat. Sen vad det är spelar inte så stor roll. Men de är ändå bra de här lite deppiga dikterna och jag kan känna lite av mörkret som förmedlas.

november

Det är nu vi inte ska dö.
Vi ska inte dö.
Det är bara lite snö.
Eller mycket.
Det är bara lite mörkt.
Eller mycket.
Men det blir ljusare igen.

Det är nu vi inte ska dö.
I år igen.
Men hålla oss för skratt.

De feministiska dikter uppskattar jag verkligen. De är ofta roliga och hade platsat i ett Liv Strömquist-album. Ida Eklöf känns ung och arg på gubbväldet och alla orättvisor i samhället. Jag är måhända inte så jätteung längre men kan relatera hårt till allt annat.

VARNING!

Utfärdar varning för några av
världens giftigaste (av)arter:

funktionalitetsn-orm
vithetsn-orm
heteron-orm
mansn-orm
köttn-orm
byx-orm

Observera att den sistnämnda är särskilt svårtämjd
o ej kan ställas till svars pga
drivs av NATURLIG instinkt
o husse är svårt ding i kolan

Efter att ha läst och uppskattat denna hoppades jag att det skulle vara en ingång till mer poesi men nä, så har det inte blivit. Nu när jag läser om några av dem så finns där ju ändå någonting. De väcker små tankar och känslor liksom. Det känns som att de växer när jag läser dem igen och igen och kanske är det så jag bör göra?

Jag har länge tänkt att jag kanske borde ge Athena Farrokhzad en chans? Jag gillade också en uppläsning av Rudy Francisco jag såg på sidan Button Poetry på fb och är lite nyfiken på hans debut Helium som kom för några år sedan. Kanske är det spoken word som är mer min grej? Jag vägrar i alla fall att för evigt avskriva poesin från mitt wellpappliv.

Utläst: 20 december 2018
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus