yrsa daley-ward – Bokdivisionen

Fram tills i höstas hade jag en feministisk bokcirkel och en av deltagarna i den tipsade mig om den här boken. Det var efter en träff där jag och en annan deltagare uttryckt vår inkompabilitet med poesi. Jag läste lite i den då men kom av mig efter några sidor. Nu i vintras/våras lånade jag den igen och det tog ett bra tag innan jag tvingade mig själv att läsa igenom den.

Nu är ju ett av mina problem med poesi säkert att jag inte alls tänder på den här idén om att öppna en poesibok och läsa en dikt här och en dikt där. Nej, jag är helt enkelt projektuös till min karaktär på många områden och läsning är inget undantag. Så varför läsa en dikt här och där när jag kan trycka en hel diktsamling och sen notera boken som LÄST i min statistik?

Så jag läste boken från början till slut och jag tror definitivt inte att det var dåliga dikter, då hade jag nog ledsnat rejält. Men det är ju bara det här att dikter inte talar till mig. Den jag tyckte bäst om var som en längre novell om huvudpersonen och hennes relation till den numera döde fadern och brorsan som stack från stan. Den var riktigt bra. Som vanligt med dikter, eller i alla fall de jag försöker mig på, så handlar det en hel del om psykisk ohälsa vilket jag har svårt att relatera till.

Tyvärr har jag redan lämnat tillbaka den så jag kan inte ge några exempel på dikterna här men du kan säkert googla och hitta några om du tycker Daley-Ward låter intressant. Och jag tror verkligen att hon ÄR en grym poet så det känns överhuvudtaget taskigt att jag ska recensera henne. Jag hade gjort ett lika dåligt jobb om jag recenserat en instruktionsmanual om båtbyggande, det är liksom inte mitt intresse helt enkelt.

Frågan är nu om jag ska ge mig på någon helt annan genre av poesi men jag tror absolut inte att grejer som

O, for a draught of vintage! that hath been

Cool’d a long age in the deep-delved earth,

Tasting of Flora and the country green,

Dance, and Provençal song, and sunburnt mirth!

(ur Ode to a Nightingale av John Keats)

är för mig men vad vet jag. Jag ger inte upp ännu.

Förlag: it-lit
Utläst: 23 april 2023
Mitt betyg: 3/5

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Den här veckan har varit tung och helgen var mer än välbehövlig. Det känns inte alls att det var påsklov förra veckan utan jag är redan jättetrött. Jag har för sjuttitionde gången startat upp träningen igen och hoppas att jag kan slippa fler uppehåll p.g.a. sjukdomar eller bristande ork nu. Lite energi fick jag i måndags då vi såg Stefan Sundström sjunga Taube på Kulturhuset. Jag gillar inte alls visor à la Taube men jag gillar Sundström och tillsammans med de skickliga musiker han hade, bl.a. Hederos, blev det faktiskt riktig bra. Allra bäst var det när han sjöng sina egna låtar även om jag bävade lite inför Alla ska i jorden nu inför alla kommande begravningar jag ska gå på. Jag har också varit och lyssnat till Inger Edelfeldt och Diamant Salihu i veckan vilket var kul respektive intressant.

Jag läser hur många böcker som helst parallellt; började ju med Anna Karenina men hann inte klart till föreställningen, blev sen tvungen att börja på Om snö och guld men så flyttades veckans bokcirkel fram och jag är halvvägs i den också, insåg att bone.dikter ska lämnas tillbaka idag eftersom att jag lånat den för typ 3 månader sedan och lånat om max antal gånger så då började jag läsa den, kom sen på att Klara och solen ska diskuteras denna vecka så den måste också läsas nu. Dessutom påbörjade jag ju Outlander innan allt det här och den vil jag jättegärna läsa vidare i!

Dikter och jag är inte direkt kompatibla. Jag gillar texter som säger det de menar och har heller aldrig varit särskilt bra på att tolka eller ens lyssna på låttexter även om det finns undantag. Dessutom verkar de allra flesta poeter lida av svårmod och det gör jag så extremt sällan så jag har svårt att relatera till ångest, depression etc. Men jag vet inte, utan detta blir det kanske bara romantiska dikter om ljuva sommarängar? Den enda diktsamling jag äger är Ida Eklöfs Moder Justitia som är en blandning av svårmod och feministiska dikter och det är de senare jag uppskattar allra mest.

Yrsa Daley-Ward tillhör också denna kategori av svårmod men ibland handlar det om andra saker eller en typ av svårmod som jag kanske trots allt kan relatera till. Bäst tycker jag nog om en lång dikt som mer blir som en kort novell där hon beskriver relationen mellan sig själv och brodern i samband med deras fars begravning. Det finns en alfabetsdikt i boken, ni vet, en sådan med ett ord för varje bokstav. Här undrar jag hur översättare resonerar för även om Charmerande fungerar på C så gör ju omöjligt Dyra det på D? Jag bjuder på en av de kortare och mer klarspråkiga dikterna idag.

en vacker konst

Kanske att du har lärt dig det här av din mamma
eller av en annan hemsökt kvinna – vem som helst.
Att le vackert åt en djävul är något användbart
som en lär sig.
Att svälja ens missnöje
i spadtag
hålla det hårt i magen.
Endast åldras på insidan.
Hålla det sexigt forever.