Dalenglitter

Så fort jag fick nys om den här boken blev jag nyfiken eftersom jag bor inte så långt ifrån det område som kallas Dalen. Det är alltid lite extra roligt när man känner till de platser som beskrivs i böcker tycker jag. Till skillnad från bokens huvudperson är jag dock inte uppväxt i området utan mer i Stockholms periferi.

Berättarjaget bor alltså i Stockholmsförorten Enskededalen tillsammans med sin polska mamma. Hon har gått ut gymnasiet och jobbar på McDonalds ”så länge”. Hon hänger en del med kollegan Jamila och hoppas på att kunna spara ihop till ett körkort. Plötsligt dör hennes kusin i en olycka och hon måste åka till begravningen i Polen.

Det blir lite fel att försöka beskriva den här boken med hjälp av handlingen för det är liksom inte den som är grejen. Boken utspelar sig i nutid även om vissa saker som sker hände för länge sedan och andra såklart aldrig hänt. Jag hajar t.ex. till när covid omnämns i dåtida termer. Det handlar mycket om klass och den enorma skillnaden som finns mellan Enskede på ena sidan Nynäsvägen och det på andra sidan (där de blonda Märtorna och Stinorna bor). Jag har själv gått i tunnlarna många gånger och du kan nästan ta på den skillnaden på riktigt. När hon sen åker till Polen är det istället hon som har det ganska bra och släktingarna ser på henne som den framgångsrika svennen. I Polen blir vi läsare upplysta om hbtq-personers ständiga kamp men också mormors varma kärlek.

Det är fascinerande sunkigt, osmakligt och sorgligt att läsa om berättarjagets Donkenjobb. Allt ifrån att juicen blandas i samma hinkar som golvmopparna vrids ur i till den enorma sexismen som präglar anställningarna (de snygga tjejerna står i kassan, resten i köket) och de trasiga människor som besöker stället. Jag menar absolut inte att alla som går dit är trasiga men många av de som är trasiga gör det.

Det är många små roliga detaljer i boken så som när hon släpar med sig begravningskransen hela vägen från Dalen till mormor, när Dalenborna äntligen får sin staty ”Vi ber om konst och vad gör ni? Ni ger oss en skadeskjuten häst!” eller när centrumet ska byta namn till DLN precis som Skärholmen en gång blev SKHLM för att höja förortens status.

Det är en ruskigt bra skildring av de klasskillnader som finns i Sverige idag och det hopp som närs om att en gång kunna ta sig uppåt på stegen. Den är lättsamt och roligt skriven samtidigt som den innehåller en hel radda svåra ämnen, obehagliga händelser och tveksamma situationer. Läs den!

Konstverket ”Häst som rullat runt och som reser sig” av Asmund Arle. Bilden tagen från Stadsmuséets sida http://www.skulptur.stockholm.se/

Utläst: 28 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s