I oktober 2012 blev jag fb-gillare nr 100 hos förlaget Columbi publishing och vann ett ex av den här boken. Jag ser att titeln ligger hos Modernista nu dock. Boken var väldigt hypad och omtalad när det begav sig men sen blev den stående i min bokhylla i ca åtta år så där som det lätt blir. 🙂 Men jag bestämde mig i början av december att jag baske mig skulle klara av målet att läsa 12 hyllvärmare i år så jag plockade ut en nätt hög med några av de tunnaste titlarna varav det här var en av dem.

Titeln Feberflickan syftar på huvudkaraktären Luna som ensam går omkring i huset där hennes far och den kvinna Luna kallar ”hon” ligger döda. Vi förstår vad hon gör men inte riktigt vad som hänt då vi liksom bara får fragment av händelserna genom hennes tankar och de är inte helt tydliga.

Boken är bara 127 sidor så jag kan inte säga mycket mer. Den beskrivs som en deckare men det tycker jag inte är helt rättvist även om där finns en del pusselbitar att foga samman. Men det här är mer psykologiskt och suggestivt krypande. Du tror att du vet vad som hänt men nästan ingenting är direkt uttalat och det ligger väldigt mycket under ytan. Berättelsen är skriven i presens och det skapar en betydande närvarokänsla för läsaren och det är som att du själv rör dig inne i huset och bland Lunas tankar. Jag älskade helt enkelt boken och det känns härligt att veta att Östnäs skrivit fler böcker efter den här för jag läser gärna mer av henne!

Utläst: 3 december 2020
Mitt betyg: 4/5