Som jag har längtat efter en ny Strandberg men jag beslöt när jag fick hem den i våras att spara den till min Gotlandssemester i augusti vilket jag också gjorde. Det var väl värt väntan att kunna njuta av den ordentligt och om jag inte missminner mig låg jag vaken en halv natt för att läsa klart den.

Ett gäng kollegor som jobbar med exploatering ska samlas för att ha en konferens om ett projekt som inte är helt populärt. I närheten av konferensanläggningen, som har sin egen lilla mörka historia, finns det dock någon som önskar livet ur konferensdeltagare och som gör slag i saken.

Som vanligt är det en strålande fin bok där Strandberg är så grymt skicklig på att teckna genuina och trovärdiga karaktärer. Det mest spännande i en skräckbok är ju inte sättet människor dör på utan hur de reagerar och agerar i situationen. Det här är han också väldigt bra på att förmedla. Senast häromdagen försökte jag återigen förklara för någon att grejen med The Walking Dead inte är zombieslafset utan just människorna. Strandberg skriver böcker om intressanta mångfacetterade människor vilka ”råkar” hamna i lite kniviga skräckiga situationer och det är det som gör det hela så mycket mer spännande och engagerande. För du måste känna en karaktär och kunna identifiera dig med/ta avstånd från hen för att på riktigt känna med personen när den är på väg att hamna under kniven.

Jag älskar den lilla kartan i början och slutet av boken och jag tycker det är fiffigt hur mobilproblemet löses. För inte kan det vara helt enkelt att skriva en modern skräckis där var och varannan människa egentligen bara kan ta upp mobilen och ringa 112? Ibland spårar skräckromaner ut på slutet men jag tycker den här håller snyggt hela vägen med en fin blandning av rätt hjältar och tragiska skeenden. När boken är slut ställer jag upp den bredvid mina andra Strandbergstitlar i bokhyllan och hungrar efter fler.

Förlag: Norstedts
Utläst: 2 augusti 2021
Mitt betyg: 4/5