Vilken arbetarlitteratur och litteratur om arbete uppskattar du?
Den första jag kommer att tänka på är faktiskt Dalenglitter som ju är en modern arbetarlitteratur om hur det är att jobba på Donken. Jag tyckte mycket om den och bodde också länge i någotsånär samma krokar som Wanda Bendjellouls huvudkaraktär så det var extra kul.
Ett jävla solsken av Fatima Bremmer är ju en lysande skildring av Ester Blenda Nordströms arbete som både piga och journalist och sist en inte minst så är Konferensen av Mats Strandberg kanske mer en skildring av tjänstemän men vilken skildring sen!
Bokdivisionen fortsätter att haka på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!
Monster i terapi av Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg köpte jag på den fina barnbokhandeln Bokskogen, Hökarängen, Stockholm, vid ett författarsamtal i september 2021. Jag tänkte att två så bra författare måste ju ha skapat något fantastiskt bra! Dessutom fick jag boken dubbelsignerad. Mycket bättre blir det inte. Eller, jag hade ju i och för sig kunnat ha läst den också. Men man kan väl inte göra allt kul på en gång heller…
Som jag har längtat efter en ny Strandberg men jag beslöt när jag fick hem den i våras att spara den till min Gotlandssemester i augusti vilket jag också gjorde. Det var väl värt väntan att kunna njuta av den ordentligt och om jag inte missminner mig låg jag vaken en halv natt för att läsa klart den.
Ett gäng kollegor som jobbar med exploatering ska samlas för att ha en konferens om ett projekt som inte är helt populärt. I närheten av konferensanläggningen, som har sin egen lilla mörka historia, finns det dock någon som önskar livet ur konferensdeltagare och som gör slag i saken.
Som vanligt är det en strålande fin bok där Strandberg är så grymt skicklig på att teckna genuina och trovärdiga karaktärer. Det mest spännande i en skräckbok är ju inte sättet människor dör på utan hur de reagerar och agerar i situationen. Det här är han också väldigt bra på att förmedla. Senast häromdagen försökte jag återigen förklara för någon att grejen med The Walking Dead inte är zombieslafset utan just människorna. Strandberg skriver böcker om intressanta mångfacetterade människor vilka ”råkar” hamna i lite kniviga skräckiga situationer och det är det som gör det hela så mycket mer spännande och engagerande. För du måste känna en karaktär och kunna identifiera dig med/ta avstånd från hen för att på riktigt känna med personen när den är på väg att hamna under kniven.
Jag älskar den lilla kartan i början och slutet av boken och jag tycker det är fiffigt hur mobilproblemet löses. För inte kan det vara helt enkelt att skriva en modern skräckis där var och varannan människa egentligen bara kan ta upp mobilen och ringa 112? Ibland spårar skräckromaner ut på slutet men jag tycker den här håller snyggt hela vägen med en fin blandning av rätt hjältar och tragiska skeenden. När boken är slut ställer jag upp den bredvid mina andra Strandbergstitlar i bokhyllan och hungrar efter fler.
Förlag:Norstedts Utläst: 2 augusti 2021 Mitt betyg: 4/5
Under denna vinjett presenterar jag ett högst subjektivt urval av kommande böcker jag är nyfiken på.
Senseis portfölj av Hiromi Kawakami, Bokförlaget Tranan Om en ensam medelålders kvinna i Tokyo som stöter på sin gamla lärare och börjar umgås med honom. Hon minns inte vad han heter utan kallar honom magistern (sensei). Boken beskrivs som stillsam och prisbelönt vilket låter lovade.
Konferensen av Mats Strandberg, Norstedts En av mina favvoförfattare släpper nytt och peppen är hög! En konferens som urartar i en gissningsvis blodig sörja.
Ljudet av fötter av Sara Lövestam, Piratförlaget Ännu en av mina favvoförfattare släpper nytt denna månad – hur bra kan det bli! Om Monika som inte kan få barn och börjar nysta i sin släkthistoria. Första delen i en trilogi.
Diana & Charlie av Elias Ericson, Galago Två transpersoner, deras vänskap och kamp mot omvärlden och psykisk ohälsa. En bok som jag tror behövs och dessutom en snygg serieroman full med humor mitt i allt det svarta.
Hennes söner av Sogand Sasanpour, Romanus & Selling Romanus & Selling seglade snabbt upp som ett av mina favoritförlag. Om Darija och hennes familj som bor på söder i Stockholm. Darija fantiserar om att lämna och göra om och hennes familj är inte som andra. Fattigdom och ensamhet men förhoppningsvis en del hopp också.
Catfight av Johanna Wester, Romanus & Selling Jag lyssnade på Johanna Wester på Selma stories livesändning på Internationella kvinnodagen och blev ännu mer intresserad av denna bok. Om alla fördomar och nedvärderingen av kvinnor i grupp och deras gemenskap.
Vår bästa tid av Kiley Reid, Albert Bonniers Förlag En debutroman (som jag brukar älska) om en svart kvinna som blir anklagad för att ha kidnappat det vita barn hon sitter barnvakt åt. Om klass, rasism och privilegier – ämnen du aldrig kan läsa för mycket om.
Hummerns sköld av Caroline Albertine Minor, Wahlström & Widstrand Om tre syskon som lever olika liv men måste närma sig varandra och rota i barndomen. Snåriga och såriga familjeförhållande i Danmark låter intressant.
Varför läste jag den?
Jag gillar Strandberg och gick på ett författarsamtal och faktiskt mitt livs första boksignering när jag köpte denna. Jag köper extremt sällan inbundna böcker men var väldigt pepp på den och jag tror att jag läste den rätt omgående också.
Vad handlar den om? Den svenska åldringsvården kombinerat med lite demoner och ett gäng lysande karaktärer. Kanske inte specifikt deras personligheter men Mats är verkligen bra på att skriva fram sina karaktärer.
Vad tyckte jag?
Jag blev aningens pyttebesviken på själva skräckdelen men precis som jag skrev här ovan så är det nog mer karaktärerna som drar mig till Mats författarskap. En välskriven och väl läsvärd bok precis som alla hans andra!
Utläst: 20 maj 2017 Mitt betyg: 4/5
ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format
Fick frågan om jag ville läsa den här. Well, duh. Det är nästan så att jag skulle läsa en fackbok om bilar om Strandberg skrivit den. Nästan. Jag är sjukt ointresserad av bilar (förutom Christine!) så snälla Mats, skriv något annat!
För dig som har missat det så handlar Slutet om den sista tiden i livet innan en komet inträder i jordens atmosfär och allt levande på jorden förintas. I centrum står Simon och Lucinda. Två sjuttonåriga ungdomar och människorna runtomkring dem. ”Vad gör de då den sista tiden?” frågade en kursare när jag försökte sälja in boken till henne. Tja, en del festar och kravallar, några fortsätter jobba, andra ägnar sig åt familjen, några vänder sig mer eller mindre slaviskt till Gud och åter andra är kometförnekare.
Vad hade jag gjort? Velat vara med familjen såklart men hade mina tonårsbarn velat vara med mig eller sina vänner? Hade jag som stor ateist gått till kyrkan för att känna samhörighet med andra? Viket projekt hade jag startat för att skapa mening åt den sista tiden? Hade jag gjort en bucket list? Jag som egentligen är mest nöjd med att bara gå hemma och skrota.
Slutet väcker ångest, främst dödsångest vilket jag inte har så ofta. Det kommer någon gång ibland när jag ska sova men jag är bra på att snabbt tänka på annat. Alla barn som inte får växa upp och Lucindas lillasyster som vill fira jul en sista gång, mitt i juli.
Berättelsen handlar också om klimatet och Strandberg har ju sagt i intervjuer att skrivandet av den här boken var ett sätt för honom att hantera sin klimatångest. Jag erkänner lite motvilligt att jag nog kunde göra mer för klimatet än vad jag gör. Trots en 3-årig miljöutbildning i bagaget, vilket var så länge sedan att de flesta kunskaper fallit i glömska, så gör jag nog fel ibland. Man kan ju i och för sig fokusera på vad jag gör rätt också; flyger extremt sällan, har inte bil, äter växtbaserat etc. Jag brukar få ganska låga siffror på såna där ”kolla din klimatpåverkan-test”. Men det ä r sjukt lätt att bara blunda lite eftersom att effekten av dina handlingar inte kommer synligt och direkt.
Slutet marknadsförs som en bok för unga vuxna men den är också för gamla vuxna, medelålders vuxna och alla andra vuxna däremellan. Förutom ångest så innehåller boken kärlek, ungdomlig osäkerhet, en bufflig men kärleksfull landseer samt en och annan tonårsfylla. En hel del fyllor faktiskt. Köp den till din tonåring i julklapp men läs den i smyg innan du slår in den. Och när tonåringen läst den så ger ni den till en äldre släkting. Sprid ordet ty jordens undergång må komma men vi kan fortfarande fördröja den!
Alice – världens sötaste landseer, numera i himlen
Wishlist Wednesday handlar om att vi ska dela med oss av böcker vi gärna vill lägga vantarna på! Hur många böcker man än har i hyllan eller på att läsa-listan så finns det alltid plats för några till – visst?
Jag bryr mig inte ens om att ta reda på vad den handlar om. Jag vet bara att jag älskade Färjan och att jag måste läsa Hemmet! I maj smäller det.
Wishlist Wednesday handlar om att vi ska dela med oss av böcker vi gärna vill lägga vantarna på! Jag tyckte att det kunde vara en bra grej för mig att hoppa på i år då jag i princip inte får läsa andra böcker än de i min hylla.
Just nu är det ganska lugnt på önskefronten faktiskt och jag är rätt nöjd med alla de böcker jag har i hyllan. Dock är jag såklart lite nyfiken på Monstret på cirkusen som kommer strax eftersom jag älskade Monstret i natten!
Ända sedan jag såg Färjan för första gången har jag känt ett enormt ha-begär utan dess like. Som tur är fyller jag år snart så jag kunde önska mig boken i present och också få den redan innan bemärkelsedagen!
Och ja, jag gillade den! 100 sidors läsning igår kväll och resten i morse-förmiddags och sen var den slut. Det var en äkta bladvändare och jag varken kunde eller ville slita mig. Det var inte direkt läskig läsning på ett sådant sätt att jag satt med hjärtat i halsgropen men det var spännande som bara den och jag piskades hetsigt framåt genom boken.
Jag har åkt finlandsfärja två-tre gånger i mitt liv tror jag och är inte alls någon expert på området (eller jo, jag har ju sett Rederiet!) men jag har ändå rejält med fördomar om vem som åker och vad de gör och Strandberg infriar varenda en av dem. En färja ÄR en slags fristad där människor kan göra lite vad de vill och när de kliver av färjan är allt liksom glömt och tillhör en annan värld. Även om just den här turen med Baltic Charisma förmodligen inte är en som man skulle glömma… Det ligger något sorgset och patetiskt över många av de människor som åker med på turen; så många ensamma människor som hoppas på att få bli sedda om så bara för en kväll. Det är en salig blandning av hemligheter, förhoppningar och längtan vilket såklart blir uppblandat med rädsla, panik och en del splatter. Jämfört med ex. Tjärven eller Mo Yan (Det röda fältet är nog det värsta jag läst i splatterväg!) är ändå splattrandet inte så farligt men det var tillräckligt för att jag skulle ha lite svårt att äta min torra frukostmacka samtidigt som jag läste.
På väg till närmsta förortscentrum efter avslutad läsning idag kom jag på mig själv med att vänta på att en kvinnas torra hostningar på perrongen skulle övergå i någon slags blodfyllda gurglingar och väl ombord på tunnelbanan var jag beredd att mitt luktsinne när som helst skulle skärpas så att jag skulle känna varenda doftmolekyl mina medpassagerare utsöndrade. Det är när läsning sätter sig på hjärnan och/eller hjärtat på detta vis som en bok verkligen nått fram till mig. Bra jobbat Strandberg och jag ser fram emot fler böcker nu!
Det här är bloggens första omläsningsrecension och jag vet inte om alla omläsningar kommer att generera recensioner men då jag hade så lite att skriva efter första läsningen (förutom att det var en meget, meget bra bok om häxor) så ville jag ge mig själv en ny chans med denna bok helt enkelt. Lite roligt är att jag läste ut boken den 17 februari 2013 första gången så det har gått nästan exakt två år sedan dess. Anledningen till att omläsningen skedde just nu är såklart att jag ska gå och titta på filmen i veckan som kommer.
Vi befinner oss i Engelsfors, en gammal bruksort ute i skogen och en håla ingen gärna vill stanna i. Ett par veckor in på höstterminen hittas gotharen/emokillen* Elias död på en av skoltoaletterna av hans bästa kompis Linnéa och plugghästen Minoo. Självmord säger man men Linnéa bara vet att det inte är så.
En natt vaknar Minoo av att hon står i pyjamas i trädgården och ser att månen är blodröd. Hennes fötter rör sig av sig själva och hon har inget annat val än att låta sig styras av dem. De tar henne till Kärrgruvan, den sedan länge igenbommade folkparken, och när hon kommer dit möter hon skolans vaktmästare Nicolaus som hävdar att hon är Den utvalda och han hennes ledsagare. Utvald för vad minns han dock inte. Minoo tänker gå hem men en efter en kommer plötsligt den snygga partytjejen Vanessa, den mobbade Anna-Karin, den ordentliga Rebecka, sen Linnéa och till sist mobbaren Ida.
De får veta att de alla är Den utvalda och att det är de tillsammans som har ett uppdrag att bekämpa ondskan. De var sju från början men striden har redan börjat och de måste hålla ihop fastän deras vänskap måste döljas. Några av tjejerna har redan upptäckt att de har vissa förmågor och de får snart veta att de är häxor i en värld där de inte kan lita på någon annan än varandra. Någon vill dem illa och vad innebär egentligen uppdraget?
Jag funderade en del under omläsningen på VAD det egentligen är som gör boken så bra. Jag älskar magisk realism och urban fantasy och tar du bort de övernaturliga inslagen i den här boken så är det just en fantastisk skildring av några tonårstjejers vardag med allt vad det kan innebära när det gäller skola, familj, vänner, kärlek, social status, självbild och olika problem, och dessutom alla dessa tankar som karaktärerna går runt med. Ovanpå detta hamnar sedan det magiska inslaget där de visar sig vara häxor som besitter olika element och bemästrar olika krafter och så måste de bekämpa ondskan! Boken står för sig själv i bägge sina delar – den socialrealistiska och fantastiken – och det är nog det som gör den så bra. Man kan tycka att karaktärerna är väldigt klyschiga och särskilt Linnéas bakgrund men allting fördjupas längs vägen och summan av det hela blir trovärdigt.
Språket är riktigt flytande och nu var det förvisso en tjugo år sedan jag själv gick i gymnasiet men dialogerna känns väldigt autentiska. Tjockleken behöver inte alls avskräcka den läsovane för boken är så sjukt snabbläst och läses med fördel i ett svep. Något jag inte reflekterade över vid första läsningen är att Ida knappt är med alls i denna första del medan de övriga presenteras ganska så väl. Det enda jag inte riktigt greppar är hur Minoo plötsligt förstår det hon inser mot slutet. Nu ska det bli fantastiskt intressant att kolla på filmen också och sen ska jag läsa om Eld och Nyckeln när jag ändå håller på!
*på ”min” tid var man (jag) depprockare eller svartrockare så jag har inte riktigt lärt mig dessa nya beteckningar ännu/mvh supergammal-snart40
Bokdivisionen fortsätter att haka på Monikas inläggsserie 
Titel: Slutet
Titel: Färjan
Titel: Cirkeln
Bokdivisionen 