Varför läste jag den?
Tänk att man kan gilla en bokserie så efter 12 böcker. Det är som att återse en kär gammal vän när det är dags igen att läsa om Ruth, Nelson, Kate, Flint och de andra. Eftersom det här är en serie finns det risk för spoilers nedan.

Vad handlar den om?
I den 13:e boken om Ruth så har hon tack och lov flyttat hem till saltängarna igen. Förhållandet med amerikanen är över och hon har övertagit Phils tjänst på institutionen. Istället har hon fått en ny lite jobbig medarbetare som lägger sig i mer än lovligt när det återigen är dags att hjälpa Nelson lösa ett fall. Den här gången hittar de både ett människolik och ett hundlik och dessutom är en ödslig otäck gård med i leken.

Vad tyckte jag?
Nu när jag äntligen lärt mig att läsa deckare (i alla fall de mer mjuka varianterna) så sitter jag aldrig och grubblar över hur pass trovärdigt fallet är eller om det är en klen plot. Jag bara suger i mig berättelsen, gissar vem som ska placeras på vilken plats och framför allt så älskar jag att läsa om all de gamla vännerna. Du kan ju inte annat än älska Kate och Cathbad, Judy är så genuint fin och t.o.m. Clough dyker upp och säger hej.

Slutet ger mig dock vissa föraningar och jag kan inte riktigt säga vilket håll jag vill att det ska barka åt. Jag tycker ingen lösning på kärleksbekymret egentligen är bra. Gissningsvis vill väl ändå Elly Griffiths komma till ett avslut med serien snart och det känns som det är nära nu. Som tur är har jag ännu inte läst hennes övriga böcker och kanske kommer det ut en fin samlingsbox när serien är slut? Jag kan tänka mig att återvända till Norfolk i framtiden.

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 20 november 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format