Varför läste jag den?
December har kommit att handla om att beta av så mycket som möjligt ur min egen hylla så därför blir det bl.a.ett novellrace. Det här är den sista novellen från asken Nobelnoveller nr 2 vilken jag fick i ett bokcirkeljulklappsbokbyte för några år sedan.

Vad handlar den om?
Elisa älskar och vårdar sina krysantemumodlingar på ranchen där hon bor med sin man. En dag kommer en man förbi i en gammal prärievagn och undrar om hon behöver hjälp med att laga grytor eller slipa saxar. När hon säger nej så frågar han om han kan få några krysantemumskott till en kvinna längre ner på vägen. Elisa säger ja och blir alldeles upprymd och fylld av livslust och något annat. En liten händelse senare på eftermiddagen släcker allt som en gång väcktes.

Vad tyckte jag?
Jag är inte riktigt säker på vad den här novellen faktiskt handlar om. Blir hon så glad för att någon visar intresse för hennes blommor? Blir hon tänd av det? Det står att ”bysten svällde passionerat” medan hon stod på knä i rabatten och grävde upp skott åt honom. Det kan ju tolkas lite hur som helst men när man är riktigt glad och uppspelt så andas man ju också sådär ytligt att ”bysten sväller”. Trots att jag inte riktigt förstår den så gillar jag den för jag tycker om Steinbecks sätt att skriva. Hans miljöbeskrivningar är så nätta och levandegör texten ut att bli det minsta långrandiga.

Förlag: Novellix
Utläst: 7 december 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format