Titel: Djuren på Ödegården
Författare: Joyce Stranger

Förlag: B. Wahlströms Bokförlag
Sidantal: 160
Utgivningsår: 1980 (Originalupplaga: 1975)

Utläst: 23 februari 2013
Mitt betyg: 4/5

Jag inleder alltid mina recensioner med att berätta varför jag läst boken. För en tid sedan skrev jag ett inlägg om historien kring denna bok. Sällan har jag läst en bok med ett sådant nostalgiskt värde som denna och jag är fortfarande barnsligt lycklig över att ha fått läsa den ännu en gång.

Det jag kom ihåg av handlingen och som jag beskrev i det länkade inlägget ovan var i princip korrekt. Eftersom att jag antar att få av er som läser detta inlägg kommer att läsa denna bok så tänker jag referera hela boken. (Jag tror överhuvudtaget att det är ganska få av er som kommer att läsa detta inlägg när ni ser att det handlar om en gammal hästbok!)

Historien utspelar sig på 70-talet på den engelska landsbygden med tillhörande bypub och allt. Kate är en bortskämd lantbrukardotter runt 20 år. Hon orsakar en fruktansvärd olycka på gården och mamman som länge haft en idé om att låta Kate få flytta till den gamla gistna Ödegården gör slag i saken. Kate, som nästan aldrig lyft ett finger, reder sig naturligtvis och hon får ta över ett fantastiskt fint korpsvart Shiresto, January Queen, från en 80-årig man, Joe, som måste lämna sin gård för hemmet. Joe kommer varje dag och hjälper Kate och lär henne massor av saker. Mot slutet av boken inreder de en lägenhet ovanpå garaget så att Joe kan flytta in till Kate och slippa de hemska gamlingarna på hemmet. Stoet är dräktigt och strax innan det ska föla blir det skrämt av ett plötsligt uppdykande flygplan och det skenar iväg och fölar i floden. Fölet dör naturligtvis. På en större gård bredvid bor Mick som föder upp bla. engelska fullblod. Hans bästa sto, som också är dräktigt, blir också skrämt av planet och råkar hänga sig själv i grimman i fölboxen. De tar fölet till Kates Shiresto och till sist accepteras det. alla är genomlyckliga och firar på bypuben, Kate och Mick (som är 15 år äldre och barnlös änkeman) inser att de vill ha varandra och boken slutar med att Joe dör lyckligt i sömnen och vi får veta att Kate och Mick gifter sig i framtiden.

Alltså ni hör ju själva hur sliskigt det låter och Kate får makalöst mycket hjälp av massor av folk så att jag undrar hur deras egna gårdar hinns med. Men ändå är det inte sliskigt, eller så är jag bara förblindad av min barndoms naivitet. Förutom de två olyckorna och några smärre orosmoment så är det såklart osannolikt mycket tur och lycka i boken men det är ju det jag gillar. Alltså, jag gick kanske i mellanstadiet när jag läste den här boken. Jag älskade hästar och bodde hyfsat på landet (kranskommunsförorten) så att det fanns ett och annat fallfärdigt ruckel jag kunde titta på och drömma om. Men det är också bra skrivet, Joyce Stranger var tydligen utbildad biolog och umgicks i lantliga kretsar där hon lärde sig mycket om djurs beteenden. Hon var intresserad av just relationerna mellan djur och människor och de är väldigt fint skildrade i boken. Många gånger tåras mina ögon i den här boken för hon skriver så att det griper tag i mig. Nu är bara frågan om jag ska ta och ruska liv i min andra favorit Jane och ponnystallet?

Jag tycker inte att illustrationen på bokens framsida gör Shirehästen rättvisa så jag har googlat febrilt efter passande bilder men konstaterar att det konstigt nog finns förvånansvärt bra bilder på hästar hos uppfödare.

Hos de tyska uppfödarna Schumann Shires hittar jag ett par snygga bilder på en svart hingst, Ithersay William, och jag hoppas att det inte gör något att jag lånar dem: