Den vita tigern

Aprils bokcirkelbok med min gamla trotjänarcirkel Stäppvargarna var Den vita tigern. Jag började läsa den här på ett tåg och somnade hela tiden. Kanske för att det inledande kapitlet är lite speciellt skrivet och ger oss bakgrundsinformationen om huvudpersonen Balram. Eller, bara för att jag snart inte kan läsa med mina linser i längre då ögonen inte samarbetar utan jag läser bäst hemma med linserna vilandes i linsburken. Optikern och jag enades dock senast om att jag ännu inte behöver läsglasögon. 🙂

Balram är en ung indisk pojke som växer upp i byn Laxmangarh den delen av Indien som kallas Mörkret. D.v.s. den fattiga delen. Precis som så många andra pojkar tas han ur skolan väldigt tidigt för att istället arbeta och hjälpa till att försörja familjen. En dag lyckas han tjata till sig arbete som andrechaufför åt en rik jordägare i byn. Snart avancerar han, med hjälp av fula metoder, till förstechaufför och får följa med sin husbonde till Delhi där han möter rikedomar i överflöd parallellt med de fattigas undre värld.

Vid mitt andra försök att läsa den här boken kunde jag knappt lägga den ifrån mig. Läsningen bara flöt på och jag läste den i två sittningar med bara en natts sömn däremellan. Balram är berättaren och det är både roligt, lärorikt och fasansfullt att följa hans göranden och hans bild av Indien. Jag kan inte påstå att Adiga tecknar en särskilt vacker bild av sitt land. Det är familjer som skinnar andra familjer när de begär hemgifter, det är korruption och extrema klasskillnader. Det är också kackerlackor, fötter med oklippta naglar och tänder röda av paantuggande.

Ofta i en bok så finns det något vackert som motvikt till alla eländen. Även om Balram gläds åt yppande kvinnobröst och en och annan whisky så finns det liksom inget sådant vackert i berättelsen. Balrams liv blir, så långt fram som vi får följa honom, en framgångssaga när det gäller entreprenörsskap och klassresor. Men det är väldigt stora uppoffringar som görs för att han ska komma dit.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör boken bra men trots att mitt förnuftiga jag tycker att den är lite märkligt skriven så har den ett fantastisk flow. Balram är kanske ingen hedersknyffel men han väcker sympatier och det är underhållande, trots all tragik, att följa honom. Det var en bra bokcirkelbok också och diskussionerna räckte igenom hela middagen vilken såklart intogs på Holy Cow där vi frossade i naanbröd och kryddstarka grytor.

Förlag: Brombergs
Utläst: 23 april 2022
Mitt betyg: 4/5

Ditt liv och mitt

Den sista bokcirkelboken innan sommaruppehåll blev Ditt liv och mitt. Det var min första bok av Majgull Axelsson men jag hoppas att det inte blir den sista!

Märit ska till och fylla 70 och är på väg hem till sin tvillingbror Jonas och hans fru i Norrköping. Men när tåget stannar i Lund så kliver hon av utan att egentligen själv riktigt veta varför. Hon besöker Vipeholmsgraven, den massgrav för intagna på ”sinnesslöanstalten” Vipeholm där hennes storebror Lars en gång hamnade. Genom en rad tillbakablickar får vi ta del av Märits liv sedan barnsben, de många tragiska händelser som färgat den och livet med hennes dysfunktionella familj.

Det här var en väldigt bra bokcirkelbok med mycket att diskutera. Det kan tyckas att Märits liv inte var en dans på rosor men det är också så att hela bokens fokus ligger på just alla de jobbiga händelser som Märit var med om. Vi förstår att hon också haft ett lyckligt liv med sin man men den biten tas inte upp något djupare i boken. Boken lyfter den sanna historien om anstalten Vipeholm med bl.a. det kända kolaexperimentet och dåtidens syn på det man kallade sinnesslöa men som innebar t.ex. människor med autism och Downs syndrom. Det är en skrämmande och inte alls hedervärd del utav svensk historia och det är viktigt att vi påminns om detta.

Förutom den biten så går Märit som sagt igenom en hel del andra saker och hennes bror och morföräldrar är rent ut sagt ganska vidriga personer och det finns intressanta hämndavsnitt i boken. Granne med Märit bor en flicka som inte heller har det lätt och ett fint parti i boken är när Märit åker till Stockholm för att hälsa på grannflickan men istället får bo hos dennes granne som är skadad och behöver lite hjälp med sin hund. Jag har helt tappat namnet på grannflickan men Solveig tror jag bestämt damen heter och hon är en ängel i Märits liv.

Det enda som stör i boken är Den andra. Den andra är Märits döda trillingssyster, de var nämligen tre stycken i magen men bara Märit och Jonas överlevde. Den andra är en del av Märits samvete och tvingar henne att ta itu med saker men slår också ned på Märit. Lite lustigt är att jag precis innan den här boken läste Brännässlornas drottning vilken har exakt samma berättarperspektiv med en huvudperson och dennes alter ego. Jag faller inte riktigt för detta perspektiv men resten av boken är så bra att jag ändå köper upplägget. Glad är jag att jag äntligen läst en bok av Majgull Axelsson och jag hoppas som sagt på att det ska bli ett par till framöver.

Förlag: Brombergs
Utläst: 30 juni 2021
Mitt betyg: 4/5

Blybröllop (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
En bok vi läste i min feministiska bokcirkel.

Vad handlar den om?
Om en kvinna som är less på sin nedtryckande man efter många års äktenskap och bestämmer sig för att långsamt förgifta honom genom att utvinna blyet ur en massa gamla blytyngder hon har.

Vad tyckte jag?
Den här var humoristisk och underhållande om än aningens osannolik men samtidigt tänkvärd. Jag var team Irene hela vägen. En bra bokcirkelbok var det faktiskt också och det fanns många saker att prata om.

Utläst: 19 juni 2018
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Call me by your name

Som jag älskade den här filmen. Hur jag bara satt helt stum efter att den tagit slut och försökte smälta vad jag precis sett. ❤ Det var därför jag valde den som bokcirkelbok när det var min tur att välja. Jag var trött på berättelser om trasiga människor och ville bara ha lite kärlek liksom.

17-åriga Elio bor med sin familj i ett stort hus i en fiktiv kustnära liten italiensk by. Hans pappa är professor och Elio själv ägnar dagarna åt att transkribera klassisk musik men också sola och bada och andra mer vanliga tonårssaker. Varje sommar tar familjen in en ung forskare att bo med dem och denna sommar anländer Oliver, en amerikan i tjugofemårsåldern. Elio blir dödskär. Eller tänd. Han vill i alla fall ha Oliver och kan knappt tänka på något annat.

Jag blev besviken på boken. Visst att jag redan visste vad som skulle hände i den men det var inte därför. Jag tyckte att kärlekshistorien skildrades bättre på film helt enkelt. Boken var omständigt skriven och Aciman växlar hela tiden mellan eftertidens nutid och dåtidens nutid och jag blir stressad av det och vill bara att han ska hålla sig till just den sommaren när Elio och Oliver möts.

När jag läste Doktor Glas så tyckte jag det var lite fånigt att Söderberg hela tiden skulle inflika en massa saker för att visa hur beläst han minsann var, men jag köpte det eftersom boken är över 100 år gammal. Men Aciman gör likadant och det känns bara kvasi. Jag fattar att Elio inte är en vanlig tonåring och att hans familj och bekanta är sjukt intellektuella men det blir bara tröttsamt. Särskilt när de är i Rom sen och hänger med förlagsfolk och författare. Då börjar jag skumläsa texten.

Kanske hade jag tagit till mig själva kärlekshistorien bättre om jag inte redan kände till den på förhand? Jag vet inte. Ingen i bokcirkeln var särdeles imponerad och vi var endast två av fyra som ens läst ut den för att de andra kände sig inte lockade helt enkelt. Däremot så var det trots allt en bra bokcirkelbok för vi hittade fler och fler små saker att prata kring allt eftersom vår zoomcirkel fortlöpte.

Om jag får bestämma så tycker jag att du ska se filmen och skippa boken.

Utläst: 22 april 2019
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Renhet (måndagsmikron)

renhet (1)

Varför läste jag den?
I november 2015 fick jag den här i födelsedagspresent eftersom att pappa tyckte att en författare som får fem sidor i DN:s kulturdel måste vara bra.

Vad handlar den om?
Om en ung tjej som får jobb på ett företag som avslöjar hemligheter och hon ser en chans att försöka hitta sin okända pappa. Romanen spänner också över hennes uppväxt vilken skedde i något slags hippiekollektiv om jag inte minns fel.

Vad tyckte jag?
Jag gissar att det här är en sån lite klassisk amerikansk roman. Den nådde inte hela vägen fram till mig utan känns, jag vet inte riktigt, att kalla den svulstig och pretentiös är nog inte helt rättvis men den känns liksom stöpt i en mall. Lite opersonlig och ointressant men säkert full av intressanta detaljer.

Utläst: 27 augusti 2016
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Älskarinnorna

alskarinnornaTitel: Älskarinnorna
Författare: Elfriede Jelinek

Förlag: Brombergs
Sidantal: 170
Utgivningsår: 2008 (Originalupplaga: 1975)

Utläst: 26 december 2014
Mitt betyg: 3/5

I april 2013 vann jag denna bok i en utlottning hos Nobelprisprojektet och nu först har den äntligen blivit utläst. Den ingår i Feministisk litteraturkanon och i min egen läsutmaning Feministiska femman 2014.

Det är en parallellt berättad historia om två kvinnor, Brigitte och Paula vilka bägge inget hellre vill än att fånga två män. Brigitte vill fånga elektroinstallatören Heinz och Paula skogsarbetaren och suputen Erich. Äktenskapet är för Brigitte och Paula den sanna vägen till evig lycka och ett riktigt liv och för en av dem lyckas det.

Det är en väldigt annorlunda bok det här och det är svårt att sätta ord på den. I princip så är det en väldigt, väldigt mörk, rå och dyster skildring av patriarkatet och hur kvinnor inte är värda ett enda dyft. Jag har tidigare lyft en av inledningsmeningarna som sätter tonen för hela boken:

ofta gifter sig dessa kvinnor eller går under på annat sätt

Det är liksom kört för dig om du föds till kvinna, vilken väg du än tar. Jelinek använder sig inte av några versaler överhuvudtaget i denna bok (vet inte om hon alltid skriver så?) men det är inget hinder för läsningen utan det flyter på bra. Det är dock mycket upprepningar, vilka antagligen är till för att emfasera, både utav hela meningar men också utav hela budskapet. Jag tycker att det är bra och att boken definitivt behövs men upplever det ändå lite tjatigt på ett sätt under läsningen. Jag har läst den i ganska små doser men satte mig idag och sträckläste halva boken och det känns fel att säga det men jag är lite glad att den är klar nu. Det som skapar motsättningar i mig är att jag inte vill förringa det viktiga budskapet men jag kanske hade önskat en annan förpackning?

Köp på Adlibris eller Bokus