Titel: Älskarinnorna
Författare: Elfriede Jelinek
Förlag: Brombergs
Sidantal: 170
Utgivningsår: 2008 (Originalupplaga: 1975)
Utläst: 26 december 2014
Mitt betyg: 3/5
I april 2013 vann jag denna bok i en utlottning hos Nobelprisprojektet och nu först har den äntligen blivit utläst. Den ingår i Feministisk litteraturkanon och i min egen läsutmaning Feministiska femman 2014.
Det är en parallellt berättad historia om två kvinnor, Brigitte och Paula vilka bägge inget hellre vill än att fånga två män. Brigitte vill fånga elektroinstallatören Heinz och Paula skogsarbetaren och suputen Erich. Äktenskapet är för Brigitte och Paula den sanna vägen till evig lycka och ett riktigt liv och för en av dem lyckas det.
Det är en väldigt annorlunda bok det här och det är svårt att sätta ord på den. I princip så är det en väldigt, väldigt mörk, rå och dyster skildring av patriarkatet och hur kvinnor inte är värda ett enda dyft. Jag har tidigare lyft en av inledningsmeningarna som sätter tonen för hela boken:
ofta gifter sig dessa kvinnor eller går under på annat sätt
Det är liksom kört för dig om du föds till kvinna, vilken väg du än tar. Jelinek använder sig inte av några versaler överhuvudtaget i denna bok (vet inte om hon alltid skriver så?) men det är inget hinder för läsningen utan det flyter på bra. Det är dock mycket upprepningar, vilka antagligen är till för att emfasera, både utav hela meningar men också utav hela budskapet. Jag tycker att det är bra och att boken definitivt behövs men upplever det ändå lite tjatigt på ett sätt under läsningen. Jag har läst den i ganska små doser men satte mig idag och sträckläste halva boken och det känns fel att säga det men jag är lite glad att den är klar nu. Det som skapar motsättningar i mig är att jag inte vill förringa det viktiga budskapet men jag kanske hade önskat en annan förpackning?
Bokdivisionen 