ingvild h rishøi – Bokdivisionen

Jag hittade den här boken i lokala bokskåpet nu i januari i år och det kändes som ett fynd efter att ha sett alla hylla den unisont.

För dig som missat den så består den av tre noveller där den första är allra starkast och används tydligen i undervisningen på många norska gymnasier. Den skildrar en liten flicka och hennes mamma vilka har det väldigt knapert. Flickan kissar på sig och det är vinter och kallt ute. De har precis gett alldeles för mycket pengar till en tiggare och nu har de inte råd att ta bussen hem men mamman är rädd att flickan får blåskatarr om hon ska gå hem i de blöta trosorna. De går förbi ett köpcentrum och mamman har egentligen inte råd att köpa nya trosor så hon prövar att pilla bort larmet medan hennes dotter storögt undrar vad hon gör.

Den andra novellen handlar om en alkoholist som ska få besök av sin sexåriga son och den sista om en storasyster som försöker ta sina småsyskon till ett bättre ställe. Båda de här är också svinbra.

Oj och wow. Det är inte människor som sitter högst upp i samhällets pyramid det här. Inte heller allra längst ner men långt ner, de tillhör en underklass och lever i ett slags socialt utanförskap. Fattigdom, alkoholism, att bli ung förälder eller få ta för mycket ansvar som tonårigt storasyskon. Rishøi är verkligen så fenomenal som alla säger. Det är få ord men så galet mycket känslor och jag känner med karaktärerna. Det lilla hon skriver räcker för att ge en fullskalig bild av deras liv, situation, hopp och tankar. Hon är precis lika bra på novellskrivande som Lucia Berlin och jag ska definitivt läsa Stargate!

Förlag: Flo förlag
Utläst: 13 februari 2023
Mitt betyg: 5/5

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Jag måste inleda med att be om ursäkt att jag varit usel att på att kommentera hos andra den här veckan. Jag vill ju vara med i alla ”utmaningar” för att det är så roligt att ge och få kommentarer men jag fick inte till mitt sedvanliga bloggande förra helgen så jag har fått panikskriva inlägg sent på kvällarna i veckan och då inte orkat/hunnit kommentera. Nu är jag bättre förberedd igen.

Det har varit en del som hänt i veckan också. Jag har bokcirklat, besökt bästa stället Green Praline som fyllde 4 år, tränat (om än väldigt lite), hängt på ett vårdhem, lyssnat till Ann-Helen Laestadius som pratade om Straff, varit på Dungenkonsert samt lyssnat på Depeche Modes nya singel om och om igen. Däremot har jag läst väldigt lite. I väskan har jag haft Vinternoveller och på nattduksbordet ligger Gösta Berlings saga. (Säger du nattduks- eller nattygsbord?)

Vinternoveller består av tre olika noveller. De första, vi kan inte hjälpa alla, är tydligen obligatorisk läsning för alla norska gymnasielever numera. Och det förstår jag, för den är galet bra. Den handlar om en ung ensamstående mamma och hennes typ femåriga dotter. De har precis passerat en tiggare som bett om småpengar och mamman säger att de inte kan ge. Dottern undrar varför och kräver en förklaring.

Därför att inga pengar är småpengar. Därför att din pappa inte har betalat underhåll på tre månader, märkte du inte att han inte ringde på sin födelsedag, jag la dig med kronan från förskolan på, och efteråt satt jag vid köksbordet med fötterna på stolen och pannan mot knäna, han tänker på andra tjejer nu, ser du de här två tiorna och de här två tjugokronorna? De ska räcka hela helgen. Ser du den här tatueringen, det är din pappas namn, och hade jag haft råd skulle den blivit en fågel nu, jag har tecknat den där fågeln, på smörgåspapper, en kväll när jag satt vid köksbordet, och fågeln blev fin, vingarna pekade uppåt i spetsarna, det såg ut som om den skulle lyfta.

Det börjar regna. Jag drar upp huvan på hennes jacka.

– Vi kan inte hjälpa alla, säger jag.