Vägen till Klockrike

En av deltagarna i min äldsta bokcirkel Stäppvargarna läste i somras Eli Åhman Owetz En sommar på luffen: vägen till Söderberga och blev inspirerad att läsa Martinsons bok. Följaktligen valde hon den som bokcirkelbok.

Cigarrmakaren Bolle blir av med sitt jobb när hantverket dör ut och ersätts av fabriker. Han ger sig ut på luffen och vi följer honom på vägarna genom livet. Vi serveras olika berättelser från Bolles luffarliv blandat med naturromantik, historiska skeenden och skrönor.

Jag har läst en del klassiker genom åren och tyckte, ärligt talat, att denna var rätt tråkig mestadels om än bitvis intressant. Den lockade liksom aldrig direkt till läsning utan jag plockade upp den pliktskyldigast och ibland läste jag ändå med iver men andra gånger skummade jag. Vissa berättelser och fragment stannar kvar hos mig, som historien om pojken med vattenskallen eller det här med att man skulle sätta enris vid infarten om det var begravning så att inte luffarna skulle komma in. Det finns helt klart en del intressant i den här boken vad gäller luffarlivet och den ger en historisk inblick men den känns också fylld med lite rövarhistorier och är ganska seg.

I bokcirkeln så hade endast hon som valde den läst ut hela, jag fastnade på målsnöret med två kapitel kvar och de resterande två hade läst kanske hälften. Ingen tyckte att den var särdeles bra. Vi funderade på vad det är som gjort den här boken till en klassiker och kom fram till att det måste vara för de historiska skildringarna. Vi var inte jätteimponerad av Martinsons skrivande och boken kändes fragmentarisk. Slutet med Sandemar och sekten var väldigt konstigt men kanske var det en sann historia han ville få med och visst visar den på att luffarna var utsatta och jagade.

Utläst: 17 oktober 2020
Mitt betyg: 3/5

En smakebit på søndag: Vägen till Klockrike

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den.

Veckan har varit produktiv (utvecklingssamtalen stundar) och intensiv men av någon anledning var jag ändå lite mindre trött i fredags kväll än vad jag vanligtvis är. Jag lyckas ju aldrig hålla alla saker igång så som jag önskar just för att jag alltid vill för mycket. Nu är det träningen som lidit lite i veckan men jag har haft andra viktiga saker att ta itu med.

Nästa vecka är det dags för bokcirkelträff och boken i fråga är Vägen till Klockrike. Jag läste delar av Aniara i skolan men annars har jag nog inte läst Harry Martinsson tidigare. Just nu är jag en bit in bara och jag upplever språket som en smula märkligt.

Eftersom jag är född inte allt för långt ifrån Moa Martinssons torp så har jag alltid känt till henne men varken läst eller besökt torpet. Jag tror banne mig vi inte läste henne i högstadiet när vi plöjde alla gubbar. Tragiskt men så var det ju 80-tal. Jag läser på Wikipedia att ”Äktenskapet var stormigt men konstnärligt inspirerande för båda” och får dåliga vibbar. Jag är så trött på sviniga män oavsett om deras utsatta hustrur får inspiration att skriva ifrån alla hemskheter. Jag orkar inte fördjupa mig i saken just nu utan ser bara att Harry var otrogen. Kanske var det ”inte mer” än så.

Min smakbit kommer ifrån inledningen och kapitlet Cigarrspanjorerna.

Dörren till trappan som ledde från cigarettavdelningen öppnades, och Cagliostro kom ner.

Han var cigarrmakare Bolles rival och tog vägen genom cigarravdelningen bara för att visa att han hade varit uppe hos Dolly.

Han hälsade med demonstrativ belevenhet på Bolle när han gick förbi dennes cigarrbänk. Och Bolle besvarade hälsningen på samma sätt. Cigarrspanskt, till ytterlighet artigt.

I deras överdrivna artighet låg allt det hat de kände till varandra, ett välkammat, bugande hat, med pomada i håret.

– Nej, se goddag!

– Goddag, goddag!

De bugade. Och all belevenhet i världen skruvades in i bugningen för att krossa.