En av deltagarna i min äldsta bokcirkel Stäppvargarna läste i somras Eli Åhman Owetz En sommar på luffen: vägen till Söderberga och blev inspirerad att läsa Martinsons bok. Följaktligen valde hon den som bokcirkelbok.

Cigarrmakaren Bolle blir av med sitt jobb när hantverket dör ut och ersätts av fabriker. Han ger sig ut på luffen och vi följer honom på vägarna genom livet. Vi serveras olika berättelser från Bolles luffarliv blandat med naturromantik, historiska skeenden och skrönor.

Jag har läst en del klassiker genom åren och tyckte, ärligt talat, att denna var rätt tråkig mestadels om än bitvis intressant. Den lockade liksom aldrig direkt till läsning utan jag plockade upp den pliktskyldigast och ibland läste jag ändå med iver men andra gånger skummade jag. Vissa berättelser och fragment stannar kvar hos mig, som historien om pojken med vattenskallen eller det här med att man skulle sätta enris vid infarten om det var begravning så att inte luffarna skulle komma in. Det finns helt klart en del intressant i den här boken vad gäller luffarlivet och den ger en historisk inblick men den känns också fylld med lite rövarhistorier och är ganska seg.

I bokcirkeln så hade endast hon som valde den läst ut hela, jag fastnade på målsnöret med två kapitel kvar och de resterande två hade läst kanske hälften. Ingen tyckte att den var särdeles bra. Vi funderade på vad det är som gjort den här boken till en klassiker och kom fram till att det måste vara för de historiska skildringarna. Vi var inte jätteimponerad av Martinsons skrivande och boken kändes fragmentarisk. Slutet med Sandemar och sekten var väldigt konstigt men kanske var det en sann historia han ville få med och visst visar den på att luffarna var utsatta och jagade.

Utläst: 17 oktober 2020
Mitt betyg: 3/5