Fågelhuset

Titel: Fågelhuset
Författare: Ester Roxberg

Förlag: X publishing
Sidantal: 220
Utgivningsår: 2013

Utläst: 20 mars 2013
Mitt betyg: 3/5

Jag blev helt enkelt nyfiken på den här boken då författarens debut Antiloper blivit så väl omtalad. Det var nog mer författaren än själva boken jag egentligen ville läsa.

Liv får en praktikplats på Kontoret – ett förlag i huvudstaden. Under ett par månader där så ser vi kulturvärlden genom hennes ögon och möter de personer hon möter. En av dem är Lou, IT-redaktören med de trubbiga gnissliga tänderna, som visar intresse för Liv.

Under hela läsningen av den här boken så visste jag nog inte riktigt vad jag tyckte om den och jag vet ännu inte. Jag både fascinerades och äcklades av Liv och de människor hon mötte. I synnerhet Lou, honom äcklades jag bara av och jag kan inte för allt i världen se varför Liv väljer honom och vilka märkliga beslut hon fattar på grund av honom. Det finns nog för den delen ingen karaktär i den här boken som är sympatisk utan alla är sådär mänskligt själviska och underliga.Det finns något i texten som hela tiden driver mig framåt och den är behaglig att läsa. Samtidigt är den alltför lätt och flyktig och just så där, kulturellt konstnärlig, så att jag känner att jag inte alltid fattar. Jag hänger inte med i svängarna. Emellan vissa av kapitlen finns små textsnuttar insprängda, både faktamässiga och prosa, och de flesta av dem greppar jag inte. Det kanske bara visar på min egen inkompetens eller är det så det ska vara? Slutbetyget är ändå att jag gillar, för det är fantastiska karaktärer som Ester Roxberg skapat, just för att de äcklar mig så. AnnaMaria Jansson skrev idag på Debutantbloggen att släppet av andraboken gör att debuten börjar sälja igen och ja, jag kommer absolut att läsa Antiloper nu.

Köp på Adlibris eller Bokus

Tack till X publishing för recensionsexemplar!

Vi måste börja med orden

Titel: Vi måste börja med orden
Författare: Kristian Johannesson

Förlag: X publishing
Sidantal: 190
Utgivningsår: 2012

Utläst: 9 nov 2012
Mitt betyg: 4/5

Som jag nu sagt snart 75 gånger så var det enligt O som fick mig att bli nyfiken på den här boken och samtidigt Felicia Stenroths Bilder som inte angår mig. Det tackar jag snällt för då det har varit två härliga böcker.

Johannes K. är en ung man boendes i Landskrona. Han äter frukost med leksaksakrobaten Jimmy, jobbar som obehörig Professeur de mathématique på SFI i terminerna och på långvården under loven. Sen är han såklart poet också, han kränger på sig poetkostymen och åker till Stugan.

I Sverige tycker man om stugor. Man kan åka dit själv och man kan åka dit med vänner och man kan åka dit med sin partner. Stugor är bra. Där slipper man sitt vanliga stressiga liv med pendeltrafik och jobbstress och kravet på att alltid vara snygg och lyckad.

Johannes är ung, vilsen och hoppas hela tiden att ingen ska se igenom den bluff han är, eller snarare den bluff han upplever sig själv vara. Trots att jag är en tio år äldre än karaktären Johannes så känner jag så väl igen mig i blufftänkandet. Jag har förvisso kommit till det stadie där jag faktiskt är säker på mig själv inom många områden men när jag studerar och skriver känner jag mig alltid som en bluff. Den här väntan på att någon ska räcka upp handen och ropa: ”Men du kan ju inte det här. Vem tror du att du är egentligen?”

Kristian Johannesson fångar den här vilsna, osäkra känslan otroligt bra. Han är dessutom mästerlig på att ironisera över Sverige och svenskhet och att sätta fingret på kulturkrockar. Kan man inte åka utomlands för att man inte har några pengar eller Vill man åka utomlands för att man inte har några pengar? Det här är en bok som dryper av igenkänning men samtidigt väcker många tankar. Läs!

Köp på Adlibris eller Bokus

Tack till X publishing för recensionsexemplar!

Bilder som inte angår mig

Titel: Bilder som inte angår mig
Författare: Felicia Stenroth

Förlag: X publishing
Sidantal: 211
Utgivningsår: 2012

Utläst: 15 nov 2012
Mitt betyg: 5/5

Som jag tidigare nämnt var det enligt O’s inlägg under bokmässan som fick mig att bli nyfiken på denna bok.

Genom dryga 200 sidor möter vi Minna, 21 år som bor i Sumpan i en boendesituation som hon inte ens har namn på. En lägenhet som är uppdelad i fyra små rum längs en korridor och underförstått är att man kommer att flytta ut lika fort som man flyttade in. Minna extraknäcker på sjukhus, hon vet precis vilka patienter som vill ha sitt te halv tre istället för tre och hon vet också att om man sköter sitt arbete rätt så behöver ingen av de andra i personalen märka att man är där. För att dryga ut kassan står hon ibland krokimodell men hon vet också precis hur man gör för att stjäla lite mat eller annat, ibland för behov och ibland för nöje. Hon umgås med vännen Aron och de vet hur man tillfredsställer varandras kroppar. De är nöjda så. Tillsammans reser de till Skåne för att besöka Judith, Minnas farmor som hon inte sett på fem år sedan hon bara drog därifrån.

Vi lär inte känna Minna, det gör ingen, och jag kan inte heller säga att vi får följa hennes liv. Men vi får glida bredvid och ta del av stunder av hennes liv, delar av hennes tankar och små flisor av hennes känslor. Felicia Stenroth har en lågmäld berättarstil som innehåller få ord men rymmer så ofantligt mycket.  Jag borde kanske tycka synd om Minna men hon är inget offer. Hon är heller ingen kämpe utan hon bara är. Hon existerar i livet och glider obemärkt igenom det. Inom henne finns så mycket som kanske aldrig kommer ut men jag känner mig framförallt tom när jag läser denna bok. Tom som att det finns ett stort hål i mig, som att det finns ett stort hål i Minna. Mina ord kan inte göra denna bok rättvisa men det jag kan säga är att det här förmodligen är årets bästa bok.

Han skulle vara ungefär samma utan mig.Det är den insikt som oftast kommer till mig när jag umgås med andra människor. Den här gruppen skulle vara ungefär samma utan mig, och jag skulle vara ungefär samma utan den. Ändå vill jag delta, jag kan inte förstå varför. Man måste delta för att vara någon.

Köp på Adlibris eller Bokus

Tack till X publishing för recensionsexemplar!

Ord och bild

Ingår i titlarna på de två böcker som låg i postfacket idag. Närmare bestämt Vi måste börja med orden av Kristian Johannesson och Bilder som inte angår mig av Felicia Stenroth. Jag tror att det var enligt O’s inlägg under bokmässan som fick mig att bli nyfiken på dessa två debutanter och jag ser mycket fram emot att läsa dem men det blir nog under november som det ser ut nu.

 

Jellicoe Road

Titel: Jellicoe Road

Författare: Melina Marchetta

Förlag: X publishing

Utläst: 3 juni 2012

Mitt betyg: 3/5

Denna bok stod på min ungdomsboksutmaningslista och utöver det så har jag deltagit i enbokcirkelförallas bloggbokprat på fejjan. Nu var det  länge sedan jag läste ut den men jag måste plita ner något litet i alla fall.

Det är en historia om Taylor, 17 år, som blivit övergiven i staden Jellicoe av sin mamma sex år tidigare. Hon plockades upp av Hannah som tog henne till en internatskola och blir någon slags stödperson för henne. Det finns en massa trådar i denna bok. I bokens början blir Taylor vald till ledare för det elevhem hon bor på och hon blir också förhandlare för skolan i det territoriekrig som traditionsenligt pågår mellan skolan, stadens ungdomar och de kadetter som varje sommar besöker staden. I bokens början försvinner också Hannah utan ett ord och vi får under bokens gång läsa delar av ett manuskript hon skrivit som berättar om fem ungdomar. Alla dessa trådar och bokens övriga trådar knyts så småningom ihop och ett sammanhang uppenbarar sig.

Den här boken var sjukt hypad när jag bestämde mig för att läsa den. Det som nog ändå gjorde att mina förväntningar inte var skyhöga var att det är en ungdomsbok och jag har ännu inte riktigt förlikat mig med denna genre. Nu har det som sagt gått två veckor sedan jag läste ut den och jag glömmer böcker väldigt fort. Det var ju bl.a. därför jag startade denna blogg! Jag vet att jag efter en bit av boken kände att jag inte längtade efter den och att jag inte berördes av den. När jag kommit lite längre in i boken så behövde jag inte längta efter den för jag låg i min läsfåtölj halva söndagen den 3 juni och sträckläste boken tills den var slut. Den blev väldigt spännande! Tyvärr blev jag inte direkt berörd utan håller mig nog fast vid det jag skrev om att det är en historia som puttrar uppe på ytan. När jag läst ut den tänkte jag att jag skulle ge bort den men nu när jag inte minns så mycket funderar jag på att läsa om den någon gång!

Jag förberedde det här inlägget samma dag jag läst ut boken och jag gav den då en fyra. När jag tänker på den nu så vill jag ge den en trea men jag har liksom glömt mycket av den och håller fast vi min första ingivelse i och med att det var ju så jag kände när jag precis läst ut den. Jag inser att jag måste skriva om mina böcker i väldigt snar anslutning till att de blivit utlästa för annars får jag svårt att skriva om dem.

Köp på Adlibris eller Bokus