Ormen i Essex har jag varit nyfiken på ända sen den kom ut. Det kändes som att den hade allt jag gillade och dessutom ett läckert omslag.

Vi befinner oss i slutet av 1800-talet och den unga änkan Cora lämnar London sedan hennes vedervärdiga make gått bort för tidigt. Hon är äntligen fri och beger sig till landsbygden i Essex för att leta efter fossil och förhoppningsvis upptäcka ett sjöodjur som påstås härja i trakten. Hon lär känna bygdens präst William och tillsammans utforskar de bygden medan de lär känna varandra och bygger upp en djup men annorlunda vänskap.

Förutom Cora och William finns där många andra personer, hennes socialistiska hushållerska och dennes förmögne beundrare, en sällsynt vacker och sjuklig prästhustru samt en svartmuskig ful men skicklig läkare som är förtjust i Cora. Alla de här karaktärerna i boken känns lite platta. De hade passat i en filmatisering, ni vet ett brittiskt kostymdrama med förtjusande flickor. Eller, visst är doktorn känslosam så det förslår men jag vet inte, de når inte fram till mig. Dessutom känns det som historien går på tomgång ett tag i mitten och jag ökar på tempot i läsningen för att kunna bli klar och pricka av en hyllvärmare.

Cora är egentligen en spännande karaktär som trots att hon är rik gillar att flänga runt i skogen i herrkläder och studera vetenskapliga fenomen. Hon är normbrytande precis som Alma i Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter men Alma gör det bättre. Jag älskar också tidsepoken som boken utspelar sig i och boken tar upp viktiga samhällsfenomen som dåtidens förväntningar på kvinnors beteende och de fattiga arbetarklasskvarterern i London. Dessutom kryddat med lite mystik! Men boken hittar aldrig fram till mitt hjärta och jag bryr mig inte riktigt om hur det ska gå för någon tyvärr. Det här är en bok som inte kommer att få bo kvar hos mig utan istället förpassas till ett bokbytarskåp.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 28 november 2021
Mitt betyg: 3/5