I december 2011 började jag bokblogga och då var den här boken rätt het och hyllad. Jag bad sambon köpa den till mig när han ändå skulle handla lite på näthandeln. En gång påbörjade jag den men kom inte långt och sedan dess har den stått oläst i hyllan. Den har faktiskt varit min allra äldsta hyllvärmare ganska länge nu.

Sedan december 2011 har jag också endast läst en enda roman av en sydamerikansk författare: Torsdagsänkorna av argentinska Claudia Piñeiro. Det känns ganska pinsamt att jag bara läst en enda så därför hade jag en bra anledning till att en gång för alla ta tag i 2666. Så det här blev sommaren jag tog mig an den.

Bolaño föddes i Chile, och bodde i Mexico och Chile halva sitt femtioåriga liv och den sista halvan i Spanien där han dog 2003. Han såg sig själv främst som poet men är mest känd för sina romaner. 2666 är den enda jag läst av honom och det var hans sista bok som redigerades klart och utgavs efter hans död. Han ville att det skulle bli fem böcker men den gavs ut som en enda, bestående av fem olika delar och strax över 1000 sidor lång.

Den första delen handlar om fyra litteraturvetare vilka alla forskar om den tyske författaren Archimboldis romaner. Författaren är försvunnen och de bestämmer sig för att leta efter honom. Den andra delen handlar om en mexikansk filosofilärare som är lite mentalt instabil. I den tredje delen följer vi en svart amerikansk journalist som åker till Mexiko för att skriva om en boxningsmatch. Den fjärde delen handlar om den mexikanska staden Santa Teresa, nära gränsen till USA, och alla de kvinnor och flickor som försvinner, våldtas och mördas där. I den femte och sista delen så är Archimboldi i fokus och vi får följa hela hans liv fram till nutid.

Det som knyter ihop alla delarna är den fiktiva staden Santa Teresa och kvinnomorden. Vad jag förstår så ville Bolaño bl.a. skildra morden i Ciudad Juárez i Chihuahua, Mexico där över 370 kvinnor mördades mellan åren 1993-2005.

Jag erkänner att jag stundtals fick kämpa mig igenom den här romanen och jag hoppade t.o.m. över kanske en 30 sidor i fjärde och femte delen. Hade jag inte gett mig attan på att spika min andra sydamerikanska bok så hade jag kanske gett upp den. Varje del har en ganska intressant grundstory, vi kan kalla dem hotellkorridorer. Problemet är att när Bolaño för oss framåt genom den här hotellkorridoren så öppnar han också varenda dörr åt sidorna och berättar vad som finns där. Alltså v a r e n d a. Och det är endast i den sista delen som en av sidoberättelserna faktiskt är relevant för resten av läsningen.

Så det här var den ena anledningen till att jag mot slutet började hoppa över dessa sidoberättelser. Han berättar typ allas drömmar (och när blev drömmar ens intressanta?) och om någon träffar en ny perosn så beskriver Bolaño typ hela dennes historia på fyra sidor. Han kan aldrig nöja sig med att säga o.s.v. utan måste berätta precis varenda sak. När han beskriver Archimboldis fascination för alger så beskriver han exakt alla alger och vad de heter på latin. Min gräns är nådd när han gör en liknelse vid Sisyfos och sen på två sidor måste berätta hela historien om Sisyfos.

Det är helt enkelt alldeles för mycket saker instoppade i den här romanen så det blir bara tröttsamt. Nu brukar ju jag dessutom gilla när finns en del obskyra fakta som i ex. Olga Tokarczuks Löparna men det här är too much. Det är en hel del namedropping av olika gamla författare också. Någonstans får jag en känsla av att Bolaño vill berätta allt han någonsin lärt sig och att den här boken ska visa hur beläst han var. Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket syftet liksom.

Den andra anledningen till att jag hoppar över saker är att i den fjärde delen så beskrivs hur många mördade kvinnor som helst. Det är den tjockaste delen i boken och det skulle inte förvåna mig om han beskrivit 370 stycken. Jag vet inte om han ville hylla dem genom att ge alla en egen plats i boken men till slut orkar jag inte läsa meningen ”Hon våldtogs vaginalt såväl som analt fler gånger” tillsammans med beskrivningar av hur offren var klädda och hur de bragts om livet. Vi får dock också viss fakta kring varje offer lite beroende på hur mycket polisen vet. Resten av kapitlet handlar nämligen om de poliser som utreder morden men det är för många personer att hålla reda på.

Men när vi väl befinner oss i hotellkorridorerna så är varje del ganska intressant och välskriven. En av sakerna som drev mig framåt (förutom min nationalitetsstatistik) var ändå att jag var nyfiken på hur allt skulle knytas ihop. Jag blev tyvärr inte särskilt imponerad av just den biten kan jag tala om. Det är också en bok som fått mig att flertalet gånger vända mig till min sambo och klaga på delar av den så jag kan ju åtminstone inte säga att den lämnar mig oberörd. Det här är nog också by far den längsta texten jag någonsin skrivit om en bok.

Kommer jag läsa mer av Bolaño? Troligtvis inte men jag är ändå glad att jag läste den. Däremot testar jag gärna andra sydamerikanska författare. Om du vill veta mer om kvinnor och flickors utsatthet i Mexiko så tycker jag att du istället ska läsa En bön för de stulna av Jennifer Clement. Det är synd att något så viktigt drunknar bland allt svammel i den här boken.

Utläst: 31 juli 2020
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus