Glaskupan (omläsning)

Jag föreslog Glaskupan i min feministiska bokcirkel tidigare i våras då jag ville läsa om den för att ge den en ny chans. Men sen hamnade jag i en lång lässvacka (som jag inte riktigt vet om jag hittat ur än) och det tog tid innan den blev utläst.

Esther är 19 år och vinner en tävling där priset är en månad i New York där hon får leva i lite lyx och flärd och träffa många både intressanta och märkliga människor. När månaden har gått återvänder hon till Boston för att förbereda sig för en skrivkurs hon ska gå på. Som en bomb drabbar henne beskedet att hon inte kommit in och långsamt dalar hennes mentala hälsa vilket kulminerar med ett självmordsförsök och en vistelse på mentalsjukhus.

Första gången jag läste den här boken var för sju år sedan och jag tog inte riktigt till mig den då. Jag bestämde mig dock redan då för att en gång läsa om den för att se om jag upplevde den annorlunda. Jag minns inte hur jag läste den då men nu läste jag den ganska långsamt och i två omgångar. Detta gjorde dock att jag hade tappat en del av boken från första rundan men det gick ganska bra att komma in i den igen ändå.

Så här bara 10 dagar efter utläsning så har jag faktiskt återigen tappat mycket av boken så en gång för alla får jag nog slå fast att den inte riktigt fastnar hos mig. Däremot uppskattade jag språket mycket den här gången och jag gillar Esthers nonchalanta och lite svala inställning och hennes skarpa vardagliga blick. Det är mycket som ryms i den här boken och mycket som händer Esther under tiden den utspelar sig.

Jag anar att det inte fanns så många skildringar av psykisk ohälsa när boken skrevs (1963) och garanterat inte en sådan här rak och ärlig skildring. Självfallet känns det sorgligt att Plath själv valde att gå just den här vägen som Esther försökte att ta och just därför får boken en martyrstatus och det är fint att hon ändå fick ur sig den.

Förlag: Bonnier pocket
Utläst: 19 juni 2021
Mitt betyg: 4/5

En smakebit på søndag: Glaskupan

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Min universitetskurs lider mot sitt slut vilket betyder att jag ägnat det mesta av helgen åt att skriva tenta. Det är två frågor och jag bestämde på förhand att jag tar en denna helg och en nästa för att inte slita ut mig. Det är ju en kurs som jag läser bara för min egen skull men ändå sitter det långt inne att vilja prestera väl och få fina betyg. Men när jag inte kunde pressa fram fler vettiga ord om Sargassohavet gav jag upp för denna helg.

Förutom att läsa om kolonialism och postkolonialism och där förfasas av det vedervärdiga i att människor en gång har klampat in hemma hos andra och tagit deras länder, tillgångar och liv har jag lite motsägelsefullt äntligen tittat klart på tredje säsongen av The Crown och där fascinerats av just den kolonialmakt som en gång gjorde allt detta. Det känns lite märkligt och tveeggat må jag säga. Jag är fortfarande ingen rojalist men jag tycker dels det är intressant med det historiska och sen ser jag människorna bakom de stela figurerna i kungahusen (så som de porträtteras i serien d.v.s.). Precis som i tidigare säsonger så tycker jag så himla synd om Margaret och hur vidrigt hon behandlades (jaja, hon fick såklart leva i materiell lyx och överflöd).

Nu i veckan har vi bokcirkelträff om Glaskupan och det var jag som föreslog den då jag ville läsa om den. Nu har jag bara hunnit ca 50 sidor och jag tänker inte stressa för en av anledningarna till att jag ville läsa om den var att jag inte uppskattade den så mycket sist och jag vill därför ta god tid på mig vid den här läsningen. Jag måste säga att ljudböckerna äntligen har fått mig att uppskatta långsamt läsande, jag är av naturen en hetsläsare och slukar helst böcker i ett fåtal sittningar men historien fäster i dig på ett helt annat sätt när du intar den en bit i taget. Jag delar helt enkelt med mig av inledningen till denna klassiker.

glaskupan

Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York. Jag är fånig med avrättningar. Tanken på att avrättas i elektriska stolen ger mig kväljningar, och det var det enda tidningarna skrev om – feta rubriker stirrade upp mot mig i varje gathörn och vid varenda unken jordnötsosande tunnelbanehåla. Det hade ingenting med mig att göra, men jag kunde inte låta bli att undra över hur det kunde kännas att brännas levande längs med nerverna.

Glaskupan (måndagsmikron)

glaskupanTitel: Glaskupan
Författare: Sylvia Plath

Förlag: Bonnier pocket
Sidantal: 317
Utgivningsår: 2013 (Originalupplaga: 1963)

Utläst: 10 februari 2014
Mitt betyg: 3/5

Varför läste jag den?
Jag skulle ha Madame Bovary och köpte hela klassikerfyran för att de var snygga och feministiska!

Vad handlar den om?
(Här blev jag tvungen att googla) En ung flicka kommer inte in på den författarkurs hon hoppats på, försöker ta livet av sig och hamnar på mentalsjukhus.

Vad tyckte jag?
Det här är en sådan där bok som jag bara v i l l tycka om men den når mig inte. Är jag för gammal när jag läser den? Beror det på att jag själv aldrig varit poet eller självmordsbenägen? Jag kanske bara inte var på rätt humör? Jag ska nog läsa om den i framtiden för att ge den (och mig) en ny chans.

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format