Den rödaste rosen slår ut

Jag fick för mig under jullovet att jag skulle läsa så många böcker att jag hade exakt 130 stycken olästa i bokhyllan när 2021 började. Någon bok behövde helst vara lite kortare så då blev det perfekt med ett Liv-album då det var länge sedan.

Den rödaste rosen slår ut handlar om kärlek – hur fungerar det, vad beror den på, varför blir Leonardo DiCaprio inte kär på riktigt och vad händer när någon slutar vara kär osv. Jag hade faktiskt ingen aning om att Leonardo DiCaprio haft ett enormt antal blonda baddräktsmodeller som flickvänner genom åren. För mig är han fortfarande den där lilla killen i Gilbert Grape även om jag såklart sett honom här och var genom åren och varje gång förundrats över hur gammal han blivit. Men oavsett vad jag visste eller inte så är det såklart väldigt kul att läsa Livs analys av det hela.

Jag tar inte till mig det här albumet lika mycket som de tidigare och delvis kan det bero på att jag kanske läste det lite för fort  i min iver att få ihop rätt antal lästa böcker men det är också väldigt mycket filosofi i det här albumet. Det blir en hel del resonemang som går lite över huvudet på min enkla hjärnan helt enkelt men det betyder ju inte att det här är mindre bra.

Det finns många intressanta och skruvade berättelser här, som när 74-åriga Hilda Doolittle ligger på sanatorium och får besök av en ung journalist som hon blir blixtförälskad i och under de följande nio månaderna skriver hon en hel diktsvit om sin kärlek till honom. Eller hur lotten att vara den desperat förälskade har gått ifrån mannen till kvinnan under de senaste hundra någonting åren. Eller vad modern parbildning egentligen baseras på för anledningar. Det finns definitivt mycket tankeväckande i den här serieromanen och jag lär återvända till den i framtiden.

Utläst: 27 december 2020
Mitt betyg: 3/5

Mamma fuckar upp

Jag fick en förfrågan om att läsa den här boken och nappade direkt då den verkade ensam i sin genre men har en plats att fylla. Representation i litteraturen är viktigt på alla plan och att som barn eller ungdom få läsa om andra som är i samma situation som en själv och förstå att man inte är ensam tror jag är värdefullt.

Mamma fuckar upp är en kort serieroman om två syskon, Sahar och Petter, med frånvarande fäder och en missbrukande mamma. Hon sitter inne och barnen bor i familjehem men så ska mamma äntligen bli utsläppt. Men hur kommer det att gå?

Boken tar upp syskonens tankar och funderingar; osäkerheten de känner för om de kan lita på mamma igen, vad man egentligen ska säga till kompisar som frågar och tvivlen kring hur de ska agera för att vara lojala mot sin mamma. Den visar också på hur jobbigt de kan kännas med alla vuxna som bara vill väl men det är så många personer och instanser inblandade att det kan bli för mycket. Vi får också en inblick i mammans vardag när hon sitter inne, vad gör egentligen interner hela dagarna?

Utan att vara proffs i området eller ens i närheten så känns det som att boken trots sitt korta format snuddar vid det mesta av det som kan vara skönt att läsa om. Den är snyggt illustrerad med bara svart, grått, vitt och orange genom hela boken och det är många olika känslor som fångas fint. Den slutar ganska lyckligt vilket nog dessvärre inte är fallet för alla de barn som är i Sahar och Petters sits.

På baksidan läser jag att det är 30 000 barn och unga i Sverige som har en förälder eller anhörig i fängelse idag så det är ändå alltför många. En nackdel med boken är att den är ganska så dyr i förhållande till sitt lilla format. Jag hoppas att alla de som har behov av att läsa den ändå får en chans att göra det på något sätt.

Titel: Mamma fuckar upp
Författare: Elisabet Omsén
Illustratör: Charlie Rosales Sandqvist
Förlag: Krossa förlag
Sidantal: 56
Utgivningsår: 2020
Utläst: 19 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Köp på Adlibris eller Bokus

Recensionsexemplar från förlaget.

Vei. Bok 2

Eftersom jag ju köpt första boken signerad ville jag såklart ha denna signerad likaså. Problemet var att Sara & Karl signerade den här på Bokmässan precis samtidigt som något seminarium jag supergärna ville gå på. Men man är väl inte löpare för intet så jag var på seminariet och så fort det var slut så ilade jag iväg till andra änden av plejset där jag i sista sekund lyckades knipa ett signerat ex innan de packade ihop!

Eftersom det här är den del 2 så finns det risk för spoilers!

Boken tar vid i princip där första delen slutar. Vi får lite mer bakgrundsinformation om Vei och det här med att hon är en ran (en av de 13 jotunheimska kämpar som är utvalda och tränade för att slåss i Meistarileikir, en kamp mellan asar och jättar som sker varje gång stjärnorna står rätt). Vei fortsätter att kämpa inne på arenan och utanför den så fortgår Lokes ränksmidande. Till sist ställs Vei inför en oväntad slagskämpe, Odens hemliga trumfkort – hur ska hon göra nu?

Jag tyckte väldigt mycket om den här avslutande delen också och jag känner att jag kommer återvända till de här böckerna flera gånger för att hitta nya saker. Jag älskar hur Loke leker med könsroller och sexualitet men också hur mycket som ryms inom honom. Precis som i Avengersfilmerna så är han en klar favoritkaraktär! Överhuvudtaget är det oerhört mycket normbefrielse i de här berättelserna och det är så vackert. Vackra och supersnygga är också Johnsons teckningar och precis som med första delen så fascineras jag av hur många olika känslor och stämningar som uttrycks genom färger och kontraster. Berättelsen är underhållande, fyndig, intressant och spännande så bara läs de här två böckerna. Bara gör’t!

Så här skrev jag om Vei. Bok 1.

Utläst: 9 augusti 2020
Mitt betyg: 5/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Vei. Bok 1

Den dagen jag var på mitt livs första boksignering (Mats Strandberg och Hemmet) så gick jag därefter raka vägen till seriemässan på Kulturhuset (i Sthlm) där jag köpte några seriealbum och sen ställde mig i signeringskö till den här boken. Hade jag fått blodad signeringstand? Var jag ett superfan? Nja, alltså, jag gillade ju Sara efter Engelforstrilogin men tyckte väl att jag kunde passa på helt enkelt. Jag har aldrig varit så intresserad av signeringar av den anledningen att jag inte tycker att jag har så mycket att prata med författare/artister om. På den här signeringen fick man dessutom en karaktär ritad från boken och Karl frågade mig vilken jag ville ha men jag hade ju noll koll så han valde Vei.

Det kan vara rekord, topp tre i alla fall, men jag köpte den här boken den 20/5 2017 och hade sen läst den 25/5. Den fick aldrig chansen att värma hyllan helt enkelt. Däremot så dröjde det över tre år innan jag skrev den här recensionen och eftersom jag tyckte så himla bra om boken så ville jag inte bara ge den ett kort måndagsmikro-omdöme. Jag hämtade den från hyllan och det slutade med att jag läste om den helt enkelt.

Vei är namnet på den medvetslösa flicka som vikingaprins Eidyrs tjänare Dal drar upp ur havet. Eidyr och hans mannar letar efter Jotunheim för att de hoppas på erövringar där. Vei kommer från Jotunheim och erbjuder sig att visa dem vägen dit mot att de ska skona hennes liv. När de kommer fram blir dock prinsen och de andra tillfångatagna av jättar och Vei och Dal beger sig mot jättarnas rike. Vei är en ran, en av de 13 jotunheimska kämpar som är utvalda och tränade för att slåss i Meistarileikir, en kamp mellan asar och jättar som sker varje gång stjärnorna står rätt. Det visar sig att stunden för detta är inne och Vei och Dal blir indragna i ränksmiderier och blodiga spel.

Jag slukade den här boken, både första gången och vid omläsningen. Det är underhållande och spännande från start till mål och jag kan liksom inte lägga boken ifrån mig. Bilderna är så snyggt tecknade och det är fascinerande hur mycket känsla som kan förmedlas genom bara färgval. Vissa uppslag är liksom mestadels dovt blåa , eldröda eller giftgröna och det sätter en prägel på hela läsningen. Karaktärernas ansiktsuttryck står i princip för sig själva men det är ändå texten som driver mig framåt för att få veta nästa drag.

Förutom spänning så finns det lite romantik, mystik, en grundläggande kurs i den nordiska skapelseberättelsen och så Veis och Dals personliga utveckling.  Allt med den här boken är så snyggt och bra att jag första gången bara hade ett klagomål: Den slutar ju liksom mitt i så jag ville ha fortsättningen direkt. Nu har jag ju skaffat bok 2 förra hösten så jag tänker läsa den nu på momangen helt enkelt!

Utläst: 25 maj 2017 & 9 augusti 2020
Mitt betyg: 5/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Alena

Jag minns inte längre varför jag läste den här tyvärr. Förmodligen läste jag om den någonstans och blev sugen. Jag hade fått upp ögonen för serier, serieromaner – vad de nu ska kallas – och läst ett par stycken men det här var nog min första med skräckfokus. Den kom även ut som film 2015 och det kan ha varit det också som gjorde att jag blev intresserad.

Alena går på en snobbig internatskola där tjejerna i lacrosselaget trackar henne varje dag. Hennes kompis Josefin backar henne och är beredd att gå riktigt långt för att hindra dem andra. Bara det att Josefin dog för ett år sedan. Alena är den klassiska outsidern som av någon anledning byter skola till den här internatskolan men hon bor enkelt, i ”fel” område och är inte alls rik som de andra. Som tur är har hon några levande människor som stöttar henne också.

Jag gillade verkligen den här! Den är väldigt snyggt tecknad och har en intressant story som håller hela vägen in i mål och lite till. Sen kanske Filippa, lacrossetjejernas ledare och Alenas huvudsakliga mobbare, känns lite väl too much ibland men måhända blir man sådan om man är så sjukt osäker som hon är. Det är skräck blandat med romantik och tonårsliv. En vinnande kombination helt enkelt! Filmen var väl sådär men det var ändå roligt att se den efter att ha läst boken. Nu har jag Love Hurts av Kim W Andersson i hyllan att sätta tänderna i också.

Utläst: 2 januari 2017
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Nyfött serieintresse

Jag älskar att hitta nya intressen, särskilt sådana där jag får googla och fördjupa mig i all evighet och jag älskar själva projektstarten eller idéstarten eller vad det nu må vara. Självfallet älskar jag sådant här allra mest just såna här gånger, när jag egentligen sitter med en viktig deadline av något slag vilken jag inte låtsas om. Nu är det serier som har hamnat i blickpunkten. Åtminstone vissa.

Förra lördagen fingrade jag på Sayonara September av Åsa Ekström, ni vet hon som illustrerade Stall Norrsken-serien och för den delen massor av böcker av Jo Salmson och pinsamt ser jag nu vid en googling att hon illustrerat både Namnsdagsflickan och Skräcken på vinden vilka jag ju båda läst utan att ha reflekterat över det. I alla fall så hade jag dessutom en deadline förra söndagen så därför googlade jag massor på serier och manga och prokrastinerade mitt pluggande. Det slutade med att jag beställde lite serier från Kartago förlag och dagen därpå lånade jag också Jag är din flickvän nu av Nina Hemmingsson. Sedan länje har jag Hundra procent fett av Liv Strömqvist i bokhyllan som Elina skickade till mig i en tävlingsvinst. Då var jag inte redo och läste bara lite.

Nu i helgen har jag en ny deadline och har därför ägnat lite tid (på riktigt var det max 20 min) åt att googla på olika begrepp för att försöka reda ut vad det är jag egentligen läst och vill läsa. Ni vet, serielbum, serieroman, grafisk roman etc. för mig är ett seriealbum eg. typ Tintin men nejdå, Nina Hemmingssons Jag är din flickvän nu är definitivt ett seriealbum. Sayonara september är svensk manga men då manga betyder serie finns det massor av skilda åsikter kring korrektheten i det begreppet. Jag är total novis i mangavärlden (utom lite Yu-Gi-Oh som jag läst för barnen där jag fått censurera snuskigheter…) och kommer kalla det för svensk manga i alla fall. Serieromaner är sånt där som The Walking Dead. Dem har vi här hemma men jag själv har inte läst dem (ännu) utan nöjt mig med tv-serien. Grafiska romaner verkar vara en direktöversättning av engelskans graphic novel och fungerar som synonym till serieroman. Jag misstänker hur som helst att en ny genre hittat hem till mig och jag kommer säkert att återkomma till ämnet.